Gisle och Geir, Ödesväv

36 Skorpan och skogen

Gangulf och Karl hade för länge sedan tappat bort spåret efter Gisle och Geir. De hade följt dem flera rastmil genom skog och över mosse, men till slut hade det inte gått. Märkena hade kommit ömsom tätt, ömsom glest. Ibland hade stigen delat sig, utan att där var märken, ibland hade märkena fört dem ut på obanad mark där de överhuvud taget inte visste vilken väg de skulle välja. Fram emot middagen gav de upp. De stod då på en myr, utan vetskap om vare sig var de vistades eller vilket väderstreck de ville välja.

De tillbringade några dagar i vildmarken. Vad gällde föda klarade de sig ganska bra; i skogen fanns villebråd, i bäckarna fisk samt vatten att dricka och på marken bär. Eftersom det var hömånad fanns det blåbär i skogen och hjortron på myren; när nätterna blev längre mognade också lingon.

Det var deras belägenhet som var det stora bekymret. Nog kunde de bege sig på vandring hemåt. Gjorde de det skulle de vara åter i Soland innan hösten. Men de visste att det inte skulle bli så; de kunde inte lämna Gisle och Geir i sticket. I så fall skulle de aldrig få frid, vare sig inför sig själva eller inför andra. De måste ägna den tid som krävdes för att finna och frita fränderna. Om det sedan hann bli sommar igen, utan att de hade funnit dem, då hade de i alla fall gjort sitt yttersta.

Mer kunde ingen begära av dem, inte ens de själva.

Dagarna hann bli till veckor, veckor fyllda med grubbel, samtal och irrande, innan de enades om att sluta söka i skogen.

- Det är oklokt att fortsätta färden som flyktingar, sa Karl. Dig och mig har ingen har sak emot. Det är Gisle de vill åt, om nu någon alls förföljer.

- I alla fall gör de det knappast längre. Och som vi redan har talat om var det säkert andra som tog Gisle och Geir.

- Om den dräpte inte kom från dessa trakter, vill säga.

- Om det var hans fränder som rövade Gisle och Geir är det ändå för sent; då har de redan hämnats. Jag vill tro att de lever och jag vill finna dem.

- Då ska vi sluta smyga i skogen. Tungans talade spår är lättare att följa, än Gisles och Geirs.

- I bebodda bygder vinner vi både husrum och tidender. Det vore gott att sova under tak igen, nu när nattkylan nyper i näsan.

Några dagar senare var de tillbaka vid Ettrans ådal och nästa natt sov de inomhus. De hade kommit till en gård där man var frikostig mot färdmän. Människorna där hade överflöd att dela med sig av; i gengäld tog de gärna emot tidender samt delade med sig av det de själva visste.

- Stigmän har härjat längs Ettran, sa husfar, ända sedan Ingvald blev kung i Finnveden.

- Träljakt?

- Ja.

- Var säljer de sitt rov?

- På marknader. Snart är det marknad på Bolmsö.

- Var är det?

- Österut. Till Bolmsö marknad kommer människor från flera länder; Njudung, Värend, Halland, Gautland och naturligtvis Finnveden. Ibland irrar sig till och med daner dit.

- Är det långt?

- Åjovars, några dagars vandring över myr och mo samt genom skymningsskog.

- Hur finner vi enklast vår väg?

- Det är inte lätt, landet är vilt och stigen leder lätt fel. Den finns en enklare men längre väg; då måste ni tillbaka till kusten och ta er till Lagaholm, med båt eller till fots, och därifrån följa Lagastigen ända till Bolmen. Den leder lättare fram, men är mycket längre.