11 Jul hos Halfdan

3 0 0

Kung Halfdan hade denna höst blivit som pånyttfödd. Han rörde sig spänstigt, skrattade ofta och visade handlingskraft på ett sätt som ingen hade erfarit på länge. De senaste jularna hade han suttit och sörjt sin döda hustru och grälat på sina söner, men nu ämnade han dricka jul med ett hejdundrande blotgille. Till våren skulle en flotta vara rustad, under sommaren tänkte han härja vida omkring och till hösten såg han fram emot att återvända hem, rik på ära, gods och guld. Han ville öka sin makt och ta tribut från många folk.

Folk talade om kung Halfdans håg; han hade blivit ung igen.

– Det är den där kvinnan från svitjod som har fått fart på honom, kunde man säga.

– Du menar mön som Harald förde i hans armar? Ja, hon lär både vara rådsnar och kampduglig: en värdefull gåva.

– Och Halfdan lät sig väl fägna. Hon är lika vacker som klok, så det är inte att undra på om han känner sig upplivad.

– Han har giljat henne.

– Jag vet. Det var Angantyr som vigde dem samman. Ena sonen, Aesir, blev samtidigt vigd med den andra svitjod-kvinnan.

– Och hon lär inte stå sin syster efter i klokskap eller skönhet. Vet du hur Bausi tog det? Han är väl fortfarande ogift?

– Jag vet inte, men tror att han bidar; än är han ung, och snart dör Halfdan, på det ena sättet eller det andra.

– Det är sant. Han föreföll färdig för sotsängen men nu verkar han mer redo för slagfältet. Hur han än lämnar Midgård bör Bausi kunna få henne i arv.

– Båda skrattade.

– Har du hört att han tänker kalla till vapenting.

– Jadå! Vi vill alla ut till sommaren.

– Du med?

– Är du galen? Inte sitter jag hemma och ruttnar när det äntligen händer något.

Hallen var full med män som kommit till Tissö för att dricka jul. Ett sådant gille hade man inte haft på flera år, inte sedan drottning Gyrid levde. Halfdan höll mest till på Tissö när det var högtid, eller marknad. Under dagen hade man offrat djur av många slag, främst häst, oxe, get och gris. Halfdan hade själv hållit i slaktkniven och stänkt blod över både hov och folk, men han saknade Gyrid som hade varit en förfaren blotgydja.

Slaktdjurens skinn och huvuden hängde i mörkret utanför gudahovet; deras kött sjöd i grytor som hängde i hallen. Dofterna kittlade mången näsa och mer än en mage morrade. Halfdan och Gunn satt i högsätet, liksom Aesir och Ginna samt Bausi. Dagen till ära drack de ur glasbägare. Gunn och Ginna hade aldrig förut sett något liknande; det var som om de vore gjorda av is. Varm is!

De blickade ut över bord som löpte mellan rader av smyckade takstolpar. Oljelamporna i taket spred ljus, björkvedsbrasorna mellan borden värmde. Runt om i salen bjöd dejor, fagra ungmör, gästerna öl eller mjöd. Några av dem var Halfdans döttrar.

Där fanns också män som spelade; toner av giga, flöjt och stråkharpa hördes i hallen. För många var det ovant med sådana klanger; oftast fanns bara ett instrument, eller inget; då fick det räcka med röster och något att slå på.

Stämningen var god och alla åt med god aptit. Där var lågmälda samtal i förtroende mellan vänner, där var leenden och ögonkast mellan kvinnor och män, där var gapskratt i stora lag och där var tal: stora högtidliga skaldekväden på slingriga versmått till Halfdans ära, mer okonstlade glädjeyttringar mellan festglada fränder samt utbringande av skålar. Vid jul uttalade mången man sina avsikter inför kommande år; en sådan skål kallades bragd-skål, eller Brage-skål.

Gisle och Geir, ÖdesvävLäs denna berättelse GRATIS!