42 Mäktig midsommar

4 0 0

Fjolvar ställde sig att vila; han var i Hersby för att skörda hö. Kunde han inte strida fanns det alltid gagn att göra på fälten. Värmen var tryckande och hade varit så flera dagar. Det vore skönt med regn nu, tänkte han. Jorden behöver vatten, bara det inte blir slagregn och hagel som förstör skörden; ett stilla strilande vore att föredra. Syrsor spelade och bland tistlarna fladdrade fjärilar i den ljumma brisen, vita och gula sommarfåglar.

Han sträckte på sig och tänkte att det fanns en uppgift för alla i gudarnas skapelse; några skördar liv, andra skördar hö. Att strida ger ära och höskörd ger hö; båda behövs. Jag är glad att jag får skörda hö, till strid duger jag inte. Räddhågsen och tämligen ofärdig med vapen gör jag mer gagn som gårdskarl.

Fjolvars mage mullrade; han kände tarmarnas tryck, drog ner byxorna och satte sig att klämma. Här är långt från nässlor och fruktträd, tänkte han. Hömånadens jästa fallfrukt, särskilt körsbär, gör getingarna druckna. Då blir de slöa och vrånga. Vem vet vad de tar sig till om en människas bakdel närmar sig från ovan.

Fjolvar hade redan som liten lärt sig att inte gå barfota bland solsvullen fallfrukt.

När han nu satt där, tom i såväl tarm som tanke, låt vara för getingar och körsbär, hördes ljud. På ett ögonblick blev Fjolvar varse att han inte var ensam. Han vände sig om men kunde inte se vad som stod på. Vad var det han hade hört, och varifrån kom ljudet? Skrammel? Kanske. Röster? Ja. Det lät blott alltför bekant, samt hotfullt, ty det kom från sjösidan och minde mycket om i förfjol, om rösterna som hörde till de daner som dräpte Oniding och Helga samt deras gårdsfolk.

Varför blir det alltid ofärd när jag skiter, tänkte Fjolvar. Han torkade sig raskt med fingret, reste sig upp och drog upp byxan, färdig att fly. Skäran och tjugan tog han med, höet fick ligga. Han hade sånär gått under av rädsla när jutarna gästade Tuna under vintern. Att han fortfarande levde berodde på Holmdis och Fridbjörns omsorgsfulla skydd av gårdens folk. Utan det hade jutarna säkert plågat ihjäl honom, om inte för andra skäl, som rent nöje. Det sista han önskade var att möta jutar eller andra fiender på egen hand.

Han gick och sprang om vartannat, så tyst han kunde med spetsade öron och ögon på skaft. Trots det kom han inte långt förrän han stötte ihop med en främmande krigare som stod mitt på stigen. Han greps av fruktan och vände om för att fly åt andra hållet. Men där stod ännu en kämpe och spärrade vägen, en som inte hade funnits där ögonblicket innan.

- Nåd, pep Fjolvar, jag är bara en enkel gårdskarl.

- Vi ser det, sa en av männen.

Där var det igen, tungomålet jutarna hade talat. Det svartnade för ögonen; allt blev grått och suddigt, synfältet smalnade.

- Res dig upp, sa en av männen. Vi vill inte skada dig.

Han lyfte Fjolvar med en hand under armen som denne knappt märkte. Någonstans i sitt inre anade han dock att han inte längre behövde frukta för sitt liv. Inte omedelbart i alla fall. Han började återigen att andas.

- Vi söker våra vänner, sa den ene mannen?

- Jag har inte sett någon, sa Fjolvar. Jag svär.

- Inte vi heller, sa främlingen. Det är därför vi spörjer dig; var finner vi Styrbjörn eller Ragnar, eller någon ur deras lag.

- De är inte här.

- Var är de då?

- De har alla begett sig till striden.

- Ja?

Gisle och Geir, ÖdesvävLäs denna berättelse GRATIS!