3 ... och åter till Hersby

5 1 0

Nästa dag grydde med en blek sol och ostlig vind; det låg regn i luften. Redan tidigt gick man till Hersby för att överblicka förödelsen och för att röja; det var Fridbjörn, Smid–Ebbe, Radulf, Rörik, Fröjdis, Frida, Gisle och Geir samt några av gårdskarlarna. När man kom fram delade Fridbjörn ut sysslor åt alla. Gårdskarlarna grävde grav åt Oniding och Helga; där skulle de vila med sitt gårdsfolk tills man kunde utrusta dem för färden hinsides. Gisle, Geir, Rörik och Radulf tillsammans med Fridbjörn letade igenom gårdens brända rester efter föremål som fortfarande kunde vara av värde. Inte minst måste de utröna om silvret fanns kvar. Flickorna och Smid–Ebbe undersökte om där fanns skingrad boskap, eller folk, i markerna eller nästgårds.

När man återsamlades kring middagstid regnade det. Stämningen var dämpad men man hade i alla fall lyckats samla ihop en del användbara redskap och verktyg. Som väntat var silvret borta; i dess ställe gapade en grop i hallens jordgolv.

Förstämningen lättade lite när flickorna och Smid–Ebbe kom tillbaka med folk från granngårdarna. Dessa hade fångat in flera av djuren; där var får, getter, kor, grisar och hästar. Man hade också lyckats hitta en av gårdsfolket i livet, Fjolvar. Han hade darrande följt med Bakarumsbonden tillbaka från skogen; ögonen var blanka och näsan rann.

– Helst av allt hade jag velat följa de andra, dit där de är, och inte behöva leva vidare med skammen. Jag klarade inte att kämpa och vågade värja varken husfar eller husfru, sa han.

Snart snyftade han på nytt.

– Vad hände?

Gisle såg undrande på honom.

– Jag hade gått ut i hagen för att skita när de kom. När jag väl satt där tordes jag först inte röra mig. Efter en stund smet jag iväg. Jag sprang och sprang tills jag inte orkade längre. Förlåt mig, men jag kunde inget göra. De var många och allt gick fort.

– Hur många?

– Minst två tolfter, kanske fyra. Det fanns inget jag kunde göra.

– Kände du igen någon?

– Nej, jag kom dem inte nära. Förlåt! Jag saknade både vapen och mod.

– Utan vapen är det inte mycket du kunde ha gjort. Detta var nidingars verk, sköt Fridbjörn in. Har du någon tanke om varifrån de kom?

– De kom från sjön, sa Fjolvar och pekade.

– Ja, men var de från uppländerna, eller långväga?

– Inte var de från våra trakter, inte. Det lät som danska i mina öron, fast säker kan man aldrig vara. De for fram som liemän vid skörd och slaktade allt som kom i deras väg. Oniding värjde sig med svärd och yxa. Han kämpade tappert men förgäves. Övermakten var för stor. När alla våra karlar var döda roffade de åt sig allt av värde: vapen och silver, boskap och kvinnfolk. Sist av allt brände de husen och försvann.

– Vet du något om Gunn och Ginna?

– Inte mer än att de fördes bort. De slogs så gott de kunde men hade inte mycket att sätta emot fullrustade män.

Fjolvar var enda barnet och dessutom ganska klen. Han hade kommit till gården med sina föräldrar när de inte längre förmådde försörja sig; de hade bytt mark och frihet mot mat och husrum. Nu var hans föräldrar döda och han fick hjälpa till med sådant han behärskade; i allt som krävde mod stod han sig slätt, men han var duktig på att räkna och berätta sagor. Dessutom kände han något om runors hemligheter.

Nu satt han med huvudet i händerna och förtvivlan i hjärtat. Frida som hade lyssnat satte sig bredvid och lade en arm om honom. Tårar rann också nerför hennes kinder.

Gisles och Geirs kinder var också blöta när man lade föräldrarna i jorden. Senare skulle man återkomma och ge dem en riktig likfärd, men detta var ändå ett farväl. Pojkarna stod tätt samman med pappa Onidings brutna spjut i sina händer och såg på när gårdskarlarna skottade igen gropen och reste stavar. Efteråt svor de att inte bygga upp gården förrän föräldrarna hade blivit hämnade och systrarna funna. Onidings brutna spjut sparades för den slutliga färden till Valhall.

Alla begav sig hemåt motTuna, var och en med bördor att bära, synliga såväl som osynliga.     

Gisle och Geir, ÖdesvävLäs denna berättelse GRATIS!