14 Oråd och försåt

3 0 0

Det var fortfarande mörkt ute men det kunde inte hjälpas. Bausi hade vänt sig över på andra sidan, men trycket i blåsan lät honom inte somna om. Han måste ut, trots kyla och blåst. Han vacklade ner för trappan och genom hallen. I skenet från härdarnas glöd anade han dem som sov. Luften var tung med lukter; här och var hördes snarkningar.

Det var skönt att komma ut i friska luften, även om syftet var att återvända tillbaka in i sängvärmen så snart som möjligt. Där låg ju också Gunn, som han hade gjort till sin efter faderns död. Vilken kvinna! Hon var det skönaste han varit med om. Hon värmde hans kalla säng, hon värmde hans frusna kropp och hon svalkade hans heta åtrå. Det var svårt att lämna henne ensam bland sänglinnet, om så bara för en stund. Hur eländigt skulle det då inte bli att lämna henne över sommaren. Nåja, den dagen den sorgen. Nu skulle han snart vara tillbaka hos henne, bland dunkuddar, mellan linnelakan.

När han var klar kände han en stor lättnad, men han kände sig också iakttagen. Han vände sig om och anade en skugga som kom nerför sluttningen.

– Far? Är det du?

Så kunglig, och kämpe, han var, kunde han inte hjälpa att nackhåren reste sig.

– Både ja och nej, svarade en djup röst ur mörkret. Det finns många som kallar mig fader. Men det var nog inte det du menade. Din egen far är kvar i högen.

– Vem är du då?

– Jag har många namn. Eftersom timmen är tidig kan du kalla mig Arvakr.

– Vem söker du och i vilket ärende kommer du?

– Jag söker än de ene, än den andre. Just nu söker jag dig.

– Mig? Det är tidigt att möta mig nu. Men för all del, följ med in i hallen.

Männen gick in, Bausi väckte en träl och frågade sin gäst om han ville ha något att äta eller dricka.

– Äta vill jag inte, men tar gärna av det frankiska vinet du förvarar i visthuset, närmast marken.

Bausi betraktade sin gäst. Inte ens han själv visste var det frankiska vinet förvarades. Hur kunde denne man veta?

Trälen kom snart tillbaka med vin och horn; männen drack både gudars och fränders skålar. Bausi tyckte att det kändes underligt att sitta i tidig morgonstund och dricka vin med en okänd gäst. Men det var något med denne som fordrade hans uppmärksamhet.

– Du och Aesir ämnar ro ut till sommaren.

– Kanske det.

Jaså, det är fakta han fiskar efter, tänkte Bausi, men han får inget veta. Förvisso inger han aktning, men om han är utsänd för att ta reda på saker är han här i ogjort ärende.

– Du behöver inte ängslas. Jag vet dina planer. Jag vet att du och Aesir förbereder utrodd, men också att ni tvistar om ni skall gå mot Erik i Uppsala eller någon av kungarna i Viken.

Bausi gapade. Detta var något som han och Aesir hade talat om i största förtroende. Inte ens deras närmaste rådgivare visste något därom. Kunde Aesir ha pratat bredvid mun? Nej, Bausi litade helt och fullt på sin bror. De höll sams sinsemellan; trätte de var det om sak och inte person. De kom alltid fram till en lösning som var godtagbar för båda.

– Du tycks veta vad som rör sig i våra sinnen. Eftersom du redan vet, vad är det då du vill?

– Vi kanske kan hjälpa varandra.

Gisle och Geir, ÖdesvävLäs denna berättelse GRATIS!