15 Förberedelser

3 0 0

När Olof kom åter från Uppsala samlade han sina bröder och berättade om sina upplevelser: om färden dit och hem, om blot, gille, brottningskamper och alla människor, men framförallt om vapentinget, mötet med Nattfari Jolnir samt dennes gåvor. Bröderna lyssnade uppmärksamt, frågade mycket och bad att får se på föremålen. Olof bar in dem i salen.

– De ser ut som vilka vapen som helst, sa Geir.

– Det stämmer, sa Olof, de ser inte märkvärdiga ut. Det är vad de förmår som är sällsamt. Det enda som vittnar om deras inneboende kraft är runorna här. Se här.

– Gisle och Geir lutade sig fram. Även om deras ögon var unga var hallen skum; runorna var svåra att urskilja i brasglödens sken.

– Hur vet du att Jolnir talar sanning?

– Han har gjort märkliga saker och visat tecken på sina förmågor.

– Har du prövat något av det han sade?

– Hur tror jag fångade rådjuren som hänger i visthuset?

– Båge?

– Nej, Bane.

Geir betraktade Olof med öppen mun; vid närmare eftertanke var det inte brukligt att i förbifarten fånga rådjur på hemväg från vapenting, i synnerhet inte två, och sällan med spjut. I sanning ett märkligt vapen!

– Jag har övervägt hur vi ska fördela gåvorna. Jag föreslår att Gisle som är skicklig med spjut, tar Bane, att Geir, som skjuter pil tar Grid att försvara sig med och jag som är svärdsman tar Bite.

– Varför inte, sa Gisle.

– Kanske, sa Geir. Men om Gisle redan är skicklig med spjut, kanske jag bättre behöver Bane. Han lär behöva Grid mer än jag, eftersom det är troligt att han strider nära och jag på håll.

– Ja, fast när ni har övats i vår kanske era färdigheter är annorlunda. Ni kommer i varje fall inte få använda dessa vapen under övning. Då lär ni er inget. Vapenskicklig måste man vara, vare sig man äger magiska vapen eller ej.

– Vi kan byta om vi märker att det behövs, sa Gisle.

Med det lät sig Geir nöja, även om han tyckte att han hade fog för vad han hade sagt.

Under våren var svitjod sysselsatta med att rusta för härnad. Liksom hos danerna måste båtar byggas, lagas och utrustas. Kung Eriks påbud krävde mycket arbete; yxhugg ljöd i skogarna och hammarslag vid båtvarven. Tjära kokades, eller köptes liksom järn. Tjäran användes bland annat till att täta bordläggning, tillsammans med ullgarn eller vitmossa, samt att skydda tågvirke mot röta. Järnet gick mest åt till båtspik, men också till verktyg, redskap och vapen. En båt kunde kräva upp emot tjugo storhundraden spik vilket motsvarade en ansenlig mängd järn. En del av detta hade skaffats ända från Dalarna, den stora utmarken i nordväst. Runt om i gårdarna vävde man segelduk av ullgarn eller lin och slog tågvirke av hampa. Våderna syddes samman till segel. Vapen tillverkades, reparerades och fejades; inte minst Smid-Ebbe hade bråda dagar.

Redan under vintern, när isarna bar, hade Kung Erik skickat sändebud till Viken för att förhandla om samverkan och utbyta kunskaper. När dessa återkom spordes att vikmännen inte ämnade härja detta år men att en märklig man, Ganglere, hade gästat flera gårdar och rått Vikens kungar att hålla vak och värn. Han hade varnat för angrepp men utan att säga varifrån, varför svitjods sändebud möttes med misstro, åtminstone till en början. Slutligen enades man dock om vänskap och fred; överenskommelsen bekräftades genom att Eriks dotter trolovades med en av Vikens kungar.

Gisle och Geir, ÖdesvävLäs denna berättelse GRATIS!