29 Nattliga rådslag

3 0 0

Tinget var över och männen återgick var och en till sitt. På kvällen skulle det firas gille. Ragnar och hans besättning fördes till en backe ner mot sjön och hölls under bevakning medan de lämnades att grubbla över vad morgondagen månde medföra. Ingen kände sig hågad emedan de visste vad som väntade. De som offrades brukade hängas om halsen i träd samt stickas med spjut mellan revbenen. Ibland hände det att den som skulle offras var invigd och firade en munter sista tid bland människor men för det mesta måste offer vinnas med våld.

Olof, återigen bunden, hade under dagen betygat sin oskuld och envist hävdat att ingen kunde ha anat danernas försåt. Ragnar menade att man inte kunde lasta Olof; skulle någon lastas var det han, styrmannen som hade beslutat om avstickaren till Tissö. Men det gjorde inte saken bättre; det enda som hände var att männen blev bittra också på Ragnar.

– Utan era nycker vore vi snart hemma, menade många.

Vart de nu var på väg kunde man bara drömma om. Mardrömmar.

– Vilken tror du är deras offerlund, frågade Olof.

– Din gissning är lika god som min, sa Ragnar.

– Fråga han som kommer här, sa en av karlarna, han vet nog.

– Harald jarl närmade sig.

– Vem är styrman, frågade denne.

– Jag, sa Ragnar. Ont du fägnar långväga gäster.

– Dem vi bad gudarna om, sände gudarna till oss. Men ond är knappast vår fägnad; Allfader och Frigg vill ha tre av er, de far med Aesir och Bausi att fira gille i Valhall och Fensalar. Resten av er må fara fritt eller stanna som våra gäster.

– Jag skulle inte tro att mina män vill välja vissa men inte andra. Ingen får frid som skickade en annan i sitt ställe.

– Ni har natten på er. I morgon förrättar jag blot.

Olof var nära att fråga om sina systrar, men kunde inte förmå sig. Hans önskan att träffa dem var det som hade försatt dem alla i trångmål. Fick lagkamraterna reda på det skulle de måhända blota redan nu i natt, alldeles på egen hand och trots fjättrar. Och vem kunde veta; kanske hade Vigr talat falskt om Gunn och Ginna. Kanske var det bara en list för att locka dit dem, ett sätt att fånga fåkunniga främlingar i offergarn. Fast Vigr verkade uppriktig, tänkte Olof. Jag vet inte vad jag ska tro.

– Jaha ja, då har vi en lek att roa oss med i natt, sa en av karlarna. Vem offrar sig? Haha!

– Ragnar och Olof är givna, sa en annan. Hade de inte kokat ihop den här soppan vore vi hemma snart.

– Ni kunde ha invigt oss, vad hade vi här att göra?

Olof och Ragnar sneglade på varandra. Att hålla inne med kunskap kunde vara farligt. Vad skulle de nu säga, och hur? Karlarna hade rätt att veta, men nu var det i senaste laget.

– Ingen kunde veta att de hade ting på Tissö, sa Ragnar. Det var inte meningen att ni skulle drabbas. Ingen skulle drabbas.

– Nej, men man kunde ha anat. Någonstans måste de ju samlas. Det är samma här som hemma; arv ska skiftas efter döda konungar.

– Förvisso, sa Ragnar, men det var Olof och jag som ville gå i land. Det stod er andra fritt att bida till sjöss.

– Det är sant, men en natt i land lockar svårt. Vad hade ni alls här att göra?

Olof vred sig, visste inte hur han skulle säga.

– Så här är det, sa han. Det är mitt fel. Ja ja, jag vet redan att ni anser det, men det är mitt fel på ett ännu ett sätt.

Gisle och Geir, ÖdesvävLäs denna berättelse GRATIS!