10 Gangulf och Olof

4 0 0

Dagen grydde och långsamt vaknade gårdens folk. Många var frågorna som pockade på svar. Vem var mannen som hade gästat dem igår? Var han av gudars ätt, eller människors? Och hur kunde man tyda hans sejd? Mödosamt kom man på fötter och långsamt ställdes ett morgonmål i ordning. Ingen var riktigt som vanligt: alla kände sig klumpiga och trögtänkta. Mer än en hade huvudvärk.

– Får jag hålla ringen, bad Radulf.

Fridbjörn sträckte fram den och Radulf synade den noga. Den hade formen av en orm som vred sig ett och ett halvt varv.

– Den är tung, fastslog han.

– En märklig man, mycket märklig man, var allt som Fridbjörn fick fram.

– Tror du Gangulf lever?

– Jag vet inte. Nattfari sa att Styrbjörn blev kvar. I Frisland. Det är långt dit. Och att Olof nu för hans skepp. Vi vet inte mer än så.

– Gangulf då? Han hade flytt. Det varslar illa. Min bror är inte en sådan som flyr. Han kämpar hellre tills han dör.

– Det är sant. Men vi vet inte vad som har hänt. Han kanske inte fann någon annan råd. Du vet, de är inte många och är man i främmande land kan vad som helst hända. Vi får inte döma honom ohörd. Å ena sidan hoppas jag få se honom igen, å andra sidan hoppas jag att han inte blir kallad feg. Då är det bättre att vara död.

– Vet du vem Hreppir är?

– Nej, är det någon här som gör det?

Han såg runt bordet men alla skakade på huvudet.

- Nå, tids nog kanske vi får reda på det. Och er bror Olof styr nu skeppet, sa han och vände sig mot Gisle och Geir. Det låter lovande, men vi väntar fortfarande på deras återkomst.

– Jag längtar, sa Geir. Det har gått lång tid sedan han var här. Jag saknar mor och far också. Vad tror du händer med Gunn och Ginna?

– Om jag förstår Nattfari rätt så väntar dem ett sällsamt öde. De skall föda kungasöner som blir faderlösa.

– Ja, och det är visst vi som ska döda deras fäder.

– I alla fall om det Nattfari sa stämmer.

Det var inte bara för att dagen var kort som det blev föga gjort. Ingen kom riktigt igång och man talade sinsemellan till långt fram på kvällen. Guldringen ansågs besitta krafter och hängdes på högsätesstolpen.

Tiden led men man blev inte klokare på Nattfaris sejd. Småningom återgick livet i sina vanliga banor. Man ville inte fastna i grubblerier och det fanns gagn att göra; snart skulle marken vara täckt av snö.

I denna tid, efter höst men innan vinter, bars ännu ett bud från Ed. Det var Ragnar, Styrbjörns bror, som kom till häst.

– Ragnar, välkommen! Vad för dig hit?

– Många är de gånger som du har sport mig om våra fränder.

– Ja?

– De kom tillbaka igår kväll, blåfrusna och eländiga. Alla utom Styrbjörn, lade han till med sorg i rösten. De säger att han blev kvar. Men innan mer blir sagt vill jag att du kommer och hälsar hemvändarna. Olof styrde hem; eftersom Oniding är borta är det du som bör höra hans historia.

Alla ställde frågor i mun på varandra men Ragnar viftade undan dem. Det var tydligt att han ville återvända till Ed och höra vad som hade hänt, skicka hem besättningen och ta hand om varorna innan snön kom.

Gisle och Geir, ÖdesvävLäs denna berättelse GRATIS!