38 Bolmsö julblot

4 0 0

Åsa hade talat med Ingvald och han hade varit medgörlig. Mot det hon hade sagt kunde han inte invända, det visste hon. Efter att Aud blev dräpt var Ingvald ensam hovgode.

- Varför ska det vara så, hade hon frågat, att endast du sköter julblotet. När det gäller sådant som gror och växer krävs kvinnors kraft. Glöm inte att blotet blidkar äringsgudar, kvinnliga såväl som manliga.

Åsa, den främsta kvinnan i Hov, erbjöd, nej krävde, ställning som gydja. Eftersom han brydde sig föga fick hon som hon ville.

Efter den stunden gjorde sig Åsa dagligen ärende till gårdshuset. Gisle och Geir hölls nu fängslade. Ingvalds män hade anat att de anade till vad de var ämnade och fruktat deras snara flykt. Utan dessa ynglingar att offra vågade de inte lita på Ingvalds val av ersättare; kanske utsåg han någon av dem, en träl eller bygdens barn. I vilket fall som helst hade männen tagit det säkra före det osäkra och bundit bröderna vid deras handlovar. Lås tarvades inte, ty ingen av de andra trälarna vågade lösa deras band. I stället höll de sig undan, på avstånd. Ingen ville sticka ut. Ingen vågade risken att bli utvald av Ingvald.

Åsa förtalde bröderna i hemlighet om Finnvid, och sig själv. De fick höra att deras fränder ämnade hjälpa honom att vräka Ingvald. Men det gick trögt; det fordrade tålamod och tårar. Varför ska de tro mig, tänkte hon; de vet att de är ämnade att offras, och de vet att jag är husfru här på Hov. Och gydja.

Det var svårt att tala förtroligt med huset fullt av trälar, trots att dessa höll sig på sin kant. Ofta passade Åsa på när huset var tomt, när de andra var ute och arbetade. Men för det mesta fanns folk i närheten som inget fick veta. Till sist, efter många dagars tisslande och smygande, vågade bröderna lita på henne.

En vecka efter besöket på Hov var det tid för Finnvids våldgästning. Månen var i tredje kvarteret och lyste som en silverkall sol, ännu nästan full. Himlen var fri från moln och marken täckt av ett tunt lager snö. Bolmens is, som förut hade varit glansk och svart, lyste ikapp med nattljuset, pudrad av vitt.

Karl kände en besynnerlig upphetsning när han gick över sjön med många män. Nu kan isläggar kvitta, tänkte han. I stället trampade han självsäkert froststräv sjöis, samman med minst storhundrade karlar. Alla bar bränsle, ris och tjärved; bål skulle brinna.

Karl hörde ulvar yla. Var de Finnvids, eller vilda?

Åsa utförde sina dagliga sysslor som förut men höll också ögonen på skogsbrynet. Det tärde på sinnena att ständigt vara spänd, att vänta utan att veta. När det snöade vilade hon ut; ingen färdas i snöfall om natten, tänkte hon, inte ens Finnvid. Bäst att vara rask när han kommer. Måtte bara vädret vända; dröjer snömolnen för länge, hinner månens ledljus blekna. Då återvänder nattlyset inte förrän efter jul, när fläsket är ätet, ölet drucket och ynglingarna hängda.

Men Åsas farhågor kom på skam; snömolnen var tunna och drev bort. Snart hade vinterkylan åter landet i sitt grepp; skor knarrade i snön, rök kom ur näsor och munnar, träden var pudrade med vitt och stjärnorna gnistrade på natthimlen.

Det var mycket att förbereda i julmånaden. Slaktdjur och blotoffer skulle skaffas, om man inte redan hade sådana på gården, samt skötas. Hästarnas blod brukade vigas till Frö, galtarnas till Fröja samt bockarnas till Tor. Ofta undfägnades man också nöt, fågel, fisk eller vilt.

Oden, Allfader eller Jolnir, som han också kallades, for ofta själv på jakt i jultid, åtföljd av vargarna Freke och Gere samt varjehanda väsen. Då gällde det för människorna att hålla sig inomhus, annars kunde det gå dem illa. Otaliga var historierna om folk som obetänksamt hade färdats i julnatten och kommit i vägen för Allfader och hans följe.

Gisle och Geir, ÖdesvävLäs denna berättelse GRATIS!