19 Bärsärk

4 0 0

Gangulf var i Dorestad igen. Han kände igen sig; han hade återvänt många gånger efter att de hade skiljts, Styrbjörn och han. Nu sprang de tillsammans i pilregnet ännu en gång. Han var arg på Styrbjörn som hade blivit besynnerlig sedan han träffade Klotilda. Att kvinnor kan förvända synen på män var inget nytt men varför skulle Styrbjörn hålla på och göra sig till med de där nya tankarna om den kristne guden. Han försökte tala honom till rätta men det gick illa eftersom de samtidigt sprang för livet. Och just då föll Styrbjörn till marken med en pil i ryggen; äntligen fick Gangulf tillfälle att tala vett med honom. Han var arg och brydde sig inte om blodet som strömmade ur vännens sår; nu höll sig Styrbjörn åtminstone still.

Men då kom hon! Klotilda, roten till alla deras problem, ställde sig emellan dem. Hon var iförd en lång dräkt och på bröstet hängde korset de hade kommit för att återlämna. Hon hukade bredvid Styrbjörn, drog ur pilen och lyfte upp honom; sedan bar hon honom i sina armar bort över fältet, i riktning mot staden. Gangulf ville följa efter och tala Styrbjörn till rätta men han kom ingen vart. Han försökte slita sig loss men kom på att foten satt fast. Javisst ja, vad dum jag är, tänkte han. Eadgils hundar biter om benet, käftarna fjättrar min fot. Det har de gjort ända sedan jag var här förra gången. Men det är ingen hund, det är den svarta ulven som plågar mig om nätterna. Gangulf högg med yxan över dess hals och skilde huvud från kropp. Men snart satt huvudet återigen på sin plats; han högg på nytt, och igen och igen, men varje gång växte huvudet fast. Blodet flödade men foten förblev fjättrad.

När Gangulf vaknade slog hjärtat som en smideshammare och tankarna malde. Han kände solen värma mot ryggen. Den stod ännu lågt i nordost men hade varit uppe länge nog för att torka daggen ur klädet. Endast vakterna var vakna.

Gangulf var klarvaken men öppnade inte ögonen. I stället låg han och grubblade. Hur skulle han kunna få ett slut på helvetet? Om nätterna kunde han inte sova och dagtid var han som ett levande lik. Att fly vore meningslöst; det som plågade honom, rädslan, gick inte att fly från. Den skulle följa honom vart han än tog vägen. Det fanns ingen väg ut.

Innerst inne visste han att han var kampduglig. Han hade bevisat det i otaliga kämpalekar och insåg att hans rykte var gott. Men hur länge till, tänkte han i nästa stund och hjärtat bankade på nytt. Får folk reda på att jag är feg är det slut med mig. Att leka är en sak, att slåss på liv och död en annan.

Han öppnade ögonen. Där låg de andra och sov. Någon snarkade och Hrodulfr hade somnat med armen över Leif samtidigt som han mumlade ömma ord. Han drömmer väl att han är hemma i sänghalmen hos Gya, tänkte Gangulf. I vanliga fall skulle han ha dragit på munnen; senare under dagen skulle han under skratt och glam ha berättat för alla som ville höra på. Nu brydde han sig inte. I stället reste han sig och smög över däck, mellan de sovande; att somna om kunde han glömma. I stället tecknade han åt vakten.

- Sov en stund, viskade han, innan det är dags att stiga upp.

- Det där behöver du inte säga två gånger, sa mannen och vacklade iväg. Innan han låg ner hade han somnat.

Gangulf lät blicken svepa över horisonten, över öarna och in i land. Där fanns inget som väckte hans uppmärksamhet. I stället lät han blicken vandra över männen ombord. De sov som stockar, alla utom Leif som knuffade på Hrodulfr när denne hela tiden försökte lägga tillbaka armen om sina drömmars Gya. Återigen lät Gangulf blicken gå varvet runt: land, öar, hav, himmel. Och en gång till: land, öar, hav, himmel. Men vad var det, där mellan hav och himmel? Han skönjde ett dammkorn. Ett något som inte hade varit där förra gången han svepte med blicken över synranden. Gangulf kisade. Jo, det var inte tu tal om saken. Dammkornet rörde sig. Och han var nästan säker att det han såg var ett segel.

Gisle och Geir, ÖdesvävLäs denna berättelse GRATIS!