13 Vapenting

4 0 0

Fridbjörn, Smid-Ebbe, Gangulf och Olof gav sig av i gryningen. Vintertid behövde man två dagar för att nå Uppsala, i den mån man inte kunde lita på att isen bar både häst och ryttare. Men det kunde man inte; vintern hade kommit sent, liksom isläggningen. Annars kunde man ha färdats på en dag. Men nu var man hänvisad till de vanliga vägarna, på land och genom skog. Ragnar från Ed och karlarna i Bakarum och Skälby hade varit med från början men snart fick man sällskap med andra som skulle till Uppsala. Undan för undan anslöt flera; efter övernattning vid Vassundstuna red man med män från både Soland och Arland.

Uppsala gällde för både gudomlig och mänsklig makt, lika gammal och solid som det grå urberget. Där Olof red med den lågt stående solens strålar i ryggen, strålar som inte förmådde värma, kände han sig stolt och lite högtidlig. Där var de gamla gravhögarna, större än några andra. Där var offerlunden och offerkällan samt stora hus och hov. Men allra främst var där alla män. Eftersom detta var hans första vapenting hade han aldrig förut sett så många på en och samma gång. Där var folk från allt svitjod, alla med vapen och de flesta till häst. De var nog fler än tusen.

Under dagen blotade kung Erik både rätt och mycket, samt hans yngre bror Östen. Som brukligt hade offerdjur förts dit från när och fjärran. Även en man hade slaktats, en träl som hade ställt till osämja bland husfolket. Vi får väl se om gudarna låter sig nöja, tänkte Olof. Men så var det ofta, helst ville man inte offra dem man tyckte om utan tog hellre någon man ville bli av med. I tider av nöd var det annorlunda; då hände det att man tvingades offrade dem man älskade.

Erik talade också till krigarna, och han talade väl. Där soländarna stod hördes bara delar men Olof lyckades snappa upp att svitjods stridsgaltar skulle härja danernas kuster nästa sommar. Det hade varit mycken dansk plundring; nu var det dags att få ett slut på eländet samt kräva hämnd och bot. Erik hade fått löfte om bistånd från svitjods övriga kungar. Till sommaren räknade man med minst fyra tolfter snäckor, med en tolft män i varje. Lika många skulle stanna hemma under Östens ledning, för att vaka och värna land och folk. Det blir fem storhundraden män med på utrodden, tänkte Olof. Varje gång Erik sa något som väckte krigarnas gillande, slog de med svärdens bredsidor, eller yxornas, mot sköldarna samt skränade och ropade bifall om vartannat. Larmet var öronbedövande.

Till kvällen var det blotgille. Kung Erik hade låtit färdigställa några nya hallar. Att härbärgera uppemot tusen man var omöjligt, till och med på kungens hovgård, och många hade sökt tak över huvudet i traktens andra gårdar. De som kunde tog sig hem över natten. Om möjligt delade man hall med landsmän. Kung Erik hedrade så många han kunde med sin närvaro, men firade sist och slutligen gille i eget högsäte.

Morgon efter medförde vapenting. Lag för lag, ett för vart land, mönstrades av kungen och hans närmaste män. Varje man måste visa vapen, antingen bredyxa eller svärd, sköld samt spjut, eller pilbåge och två tolfter pilar. Felades något fick man böta, och det genast. Olof blev vittne till hur en viss Onäm från Bälinge saknade både vapen och silver. Hans hövding betalade boten med bister uppsyn; det var tydligt att han hade problem med den mannen.

Fridbjörn, Gangulf, Smid-Ebbe och Olof väntade på att bli mönstrade tillsammans med de andra Solandsmännen. Det var kallt; mer än en stampade med fötterna för att hålla värmen. Solen sken från sidan.

– Ser du mannen där borta, frågade Fridbjörn.

– Han i grå kappan?

Olof kisade mot solen för att se bättre.

– Ja. Är det inte något bekant med honom?

– Kanske, på håll syns han inte bra. En del känner man igen på hur de rör sig men den här mannen ser obekant ut.

Gisle och Geir, ÖdesvävLäs denna berättelse GRATIS!