Gisle och Geir, Ödesväv

30 Blot och börd

Olof, Ragnar och soländarna frisläpptes i gryningen. Harald och Vigr kom till hagen där de satt bundna och förklarade att de nu var fria att fara, eller att stanna som gäster i Tissö, utan att dessförinnan plikta med liv eller lem. Som skäl för vändningen nämndes nattliga rådslag i vilka man ytterligare hade utrönt gudarnas vilja.

- Ni har Gunn och Ginna och deras frändskap med Olof att tacka för vårt nattliga råd. Samt Hroar som löste knuten.

- Olofs åstundan att träffa Gunn och Ginna förde oss hit, sa Ragnar. Utan att veta det lockade de oss i fällan; men de fick oss också fria.

- Då är ni kvitt, menade Harald. Vart väljer ni nu att fara?

- Ingenstans, sa Ragnar, så länge vi är fjättrade.

- Lös deras rep, sa Vigr till männen som vaktade. Och sedan era lemmar blivit lösta?

- Låt oss samråda först. Går vi trygga om vi stannar?

- Hroar kommer att uttala grid över dig och dina soländare så länge ni väljer att vistas bland oss. Det gör han idag, innan jag blotar. Nej inte er, lade han snabbt till när han såg några av männen byta förfärade blickar. Jag förrättar tackoffer till Tyr och sänder sedan Aesir och Bausi till gudarna.

- Det blåser sunnan, sa en av männen. Vi kan lika gärna stanna. Vi kommer ändå ingenstans.

- Du har rätt om vinden men känner jag dig rätt tror jag egentligen att du traktar efter gille. Hur som helst kommer vi inte långt idag. Är det er vilja att stanna, sa Ragnar och såg laget runt.

Männen nickade och saken var avgjord. Gunn och Ginna kastade sig över sin bror och kramade honom. Glädjen var stor och flera i laget blev omfamnade av flickorna. Ragnar log fånigt ända tills Harald och Gunn fattade varandras händer; då mulnade han. Att Ginna stod Vigr nära gjorde inte saken bättre, men Ragnars humör svängde återigen när Harald jarl bjöd soländarna till morgonvard i hallen. Med ens kände Ragnar hur hungrig, ruggig och trött han var. Två sömnlösa nätter i tvedräkt och tvist, tänkte han, förtär vem som helst. När han nu övervägde saken kunde han gott tänka sig att stanna en tid, i alla fall tills vinden blev gynnsam. Gille var alltid muntert, även hos daner. Åtminstone så länge man åtnjöt grid.

Olof och hans systrar hade mycket att samtala om efter ett år isär. Efter att ha pratat i mun på varandra mest hela måltiden kom de överens att vänta med berättelserna. Det var mycket annat som timade denna dag och tids nog skulle de hinna förtälja allt de hade varit med om. Om inte barnafödandet kom emellan.

Inför blotet talade Hroar till folket; han förtalde vad man hade utrönt om gudarnas vilja, om soländarnas släktskap med Halfdans ofödda arvtagare, om dessas mödrars villkor för att stanna bland människor och Haralds och Vigrs omsorger om det egna folkets barn. Han lade orden väl och ingen ifrågasatte det som hade blivit beslutat. Kunde offer av ytterligare tre hästar fägna såväl gudar som människor var det en god sak.

Trots allt folk blotade Harald som han var van att göra; han visste inget annat sätt. Sex hästar och tre hundar var en präktig gåva till gudarna. Därtill kom några män med egna djur som de ville att Harald skulle offra tillsammans med dem. Vissa av männen kände han igen, andra var sådana som han förmodade ville vinna vänskap. Vigr och några av soländarna hjälpte till att sticka och strypa djuren samt att hänga dem i lundens träd.

När de drog i repet för att hänga en av hästarna, var det någon som knuffade Olof i sidan.

- Vill du något, undrade Olof.