20 Spjutsång och pilskott

3 0 0

– Ut med dig nu! Du får inte vara här inne. Holmdis lät bestämd, nästan hård.

– Jag ska bara tälja klart den här.

Radulf suckade utan att se upp.

– Det kan du göra ute.

– Det regnar.

– Spelar ingen roll. Ut med dig nu! Du kan sitta i smedjan. Du vill väl inte att ...

– Åh, det där har du sagt hundra gånger! Nej, jag vill inte att de skall dö och ja, jag vill att de skall segra och ja igen, jag vill att ni skall snärja deras fiender och lossa deras egna bojor. Men måste ni väv-galdra varenda dag? Räcker det inte med varannan?

– Tyst med dig, du pratar som du har förstånd till. Vi kan inte ta några risker. Tänk på att de kanske kämpar just i detta nu.

– Suck!

– Du kommer att skämmas i höst när väven hänger vid högsätet, när din bror och era fränder är välbehållna åter.

– Och får all äran. Jag då?

– Din tur kommer. Tänk på bror Rörik, han surar inte.

– Klart han inte gör. Vet du var han håller till?

– Han är väl ute och hjälper Smid-Ebbe?

– Haha, tror du ja. Gissa en gång till.

– I Hersby med far?

– Nix, en gång till.

– Lagar hägnader med Frida?

– Fel alla tre gångerna. Då får du undra.

– Det får jag inte alls. Nu är du så god och talar om var han håller hus.

– Du vill inte veta.

– Säg!

– Inte! Du får fundera. Jag berättar sedan, vid kvällsvarden.

Radulf gick mot dörren och kände sig skadeglad. Om livet hemma på gården var ett helvete när de andra var ute på äventyr kunde han i alla fall plåga dem som var hemma. Mor var alltid lätt att göra vansinnig, och kunde han göra livet lite surt för Radulf var det inte mer än rätt åt honom.

Holmdis var ikapp honom med några kliv och ställde sig i vägen.

– Du säger, eller så kommer du inte ut.

– Nyss ville du ha ut mig, nu får jag inte gå ut. Hur ska du ha det?

Holmdis såg med stål i blicken på sin son.

– Var är han?

Radulf uppfattade endast en dov morrning. Nu hade han fått henne dit han ville; han hade hennes hela uppmärksamhet.

– Jag vet inte, sa Radulf.

Det var sant i sig, han visste faktiskt inte vilken plats Rörik uppehöll sig på just nu.

- Men jag tyckte bestämt att han sa något om Rodsunda, och Gudrun.

Gudrun, tänkte Holmdis, ständigt denna Gudrun. Rörik tänker inte på mycket annat än henne. Flickan är inte så tokig, hon är både klok och stark, men han missköter sina sysslor för hennes skull. Dessutom misstrodde hon Gudruns anor, var osäker om denna vore ett gott gifte. Familjen var nybyggare; gården i Rodsunda hade endast någon mansålder på nacken.

Gisle och Geir, ÖdesvävLäs denna berättelse GRATIS!