41 Uppbåd i uppländerna

2 0 0


Hemfärden kändes lätt eftersom mycket fanns att berätta. Trots trängseln ombord var alla på gott humör; man hade varit borta länge, längre än som varit tänkt, och nu var man äntligen på väg tillbaka. Hemma fanns fränder och i några fall väntande möer som det skulle bli kärt att återse. Raskade man på skulle det kanske gå att följa med på någon av sommarens färder. Hemlängtan och trängsel gjorde att man seglade dygnet om så länge vinden var förlig och man inte befarade bottenkänning. Man arbetade i skift och delade på sovplatserna.

Alla gladde sig åt den stundande hemkomsten, i synnerhet Styrbjörn som dels hade varit ute längre än de andra, dels under långa tider hade trälat och tvivlat på att någonsin få återvända. När de närmade sig svitjods land satt han ofta och betraktade klippor och tallar som drev förbi utanför relingen. Han kände sig lycklig när han såg sina saknade nejder men lade också märke till att få människor syntes utefter stränderna. Det är inte som vanligt, tänkte han; folk brukar komma ner till stranden när fartyg far förbi, eller vinka. Visst rör sig en och annan i land, men de är inte många. Svitjod känns lamt.

Eller lamslaget.

Eds vik var lång och smal, i den fick man hugga i med årorna hela vägen fram till gården. Eftersom man inte hade mer med sig än egen utrustning och skaffning gick urlastningen fort. Snart tog man farväl av varandra samt skiljdes åt varsitt håll.

Tunaborna trampade de välkända stigarna och närmade sig raskt sin gård.

- Märkligt att vi inte har träffat någon på stigen, sa Gisle. Någon borde vara ute och röra på sig, i alla fall vid den här tiden.

- Där är i alla fall en, sa Geir när de närmade sig Tuna. Ser du?

- Det skulle kunna vara Radulf, sa Gisle

- I så fall har han vuxit, sa Gangulf. Men vi har å andra sidan varit borta ett år.

Geir vinkade men då var personen redan på väg mot hallen. Efter en stund kom han tillbaka med några andra. Geir vinkade igen, samt Gisle; ingen besvarade hälsningen.

- Visst är det far, Smid-Ebbe och mina bröder, sa Gangulf. De ser inte att det är vi som kommer.

- Det lär de snart bli varse, sa Gisle. Det blir roligt.

- Jag går före, sa Olof. Jag vill inte att det ska bli samma tumult som på havet, att de tror vi är draugar hela bunten.

- Tror du de har hört att vi dog då, sa Geir.

- Det är klart de har; tänk efter.

Olof såg på Geir och fortsatte.

- Efter varje utrodd bringar hemvändare bud bland gårdarna, i synnerhet där de vet att någon väntar förgäves.

- Olof har rätt, sa Gangulf. Gå före du, så bidar vi här.

De väntade och Olof gick den sista sträckan själv. På håll såg de omfamningar och anade samspråk. Orden hördes inte, men man pekade åt deras håll. Snart hördes glada rop och alla gick dem till mötes.

- Kom, sa Gangulf, nu litar de på Olof.

Det blev ännu ett kärt återseende. Som en löpeld spred sig nyheten över hela Tuna, att Gangulf på något vis hade överlevt och var återkommen, pigg och kry, liksom också Gisle och Geir. Samt Olof, men om honom hade man aldrig hört annat än att han levde när han senast sågs.

Hela eftermiddagen fick Gangulf värja sig mot kramar, framförallt från gårdens kvinnor. Även Gisle och Geir, samt Olof, fick sin beskärda del. Karl hade gått vidare hem till sig.

Gisle och Geir, ÖdesvävLäs denna berättelse GRATIS!