40 Muntra möten

2 0 0

Efter två dygns seglats var Ragnar och Vigr med män framme vid Sliesvikens mynning och efter ytterligare en dags rodd nådde man Virke. Där vimlade människor i stor mängd: handelsmän och krigare, trälar och fria samt män och kvinnor. De flesta var daner, jutar, friser och skåningar men där fanns också hallänningar samt en och annan norrman, britt, västgaut eller obodrit. Ragnar såg till och med kristna franker. Vad har de här att göra, tänkte han, när de har fullt upp att freda sig mot särkerna i söder.

Många män byggde på Virke; grävare grävde, bärare bar, smeder smidde och timmermän timrade. Ragnar såg flera som föreföll att vara på resa, vissa till fots eller häst, andra med båt. Handelsmän fanns det gott om, en del verkade vara på väg någon annanstans men de flesta tycktes vara där för köpenskap; dit många kommer blir gods ej gammalt, tänkte han. Några köpmän sålde förnödenheter till dem som byggde, andra tillhandahöll sådant som ingen behöver, men alla vill ha. Män som färdades långt hemifrån unnade sig gärna fagra kvinnors sällskap, samt smycken, vapen och vin, trots att priset var högt.

Här och var tillreddes mat som tillsammans med öl såldes mot betalning. En märklig plats, tänkte Ragnar. Marknad, byggplats, hamn och vägmöte på ett och samma ställe. Vigr hade rätt, det här blir både muntert och minnesvärt.

Efter att ha slagit läger och dragit upp båten samtalade Vigr och Ragnar om arbetet som väntade. Vigr hade blivit tilldelad en sträcka av Virke att ansvara för. Där skulle grävas dike och skottas vall samt timras bålverk. Timmer fordrades i stor myckenhet och hämtades i omkringliggande skogar eller kom med båt. Vigr föreslog att Ragnar med män skulle syssla med timmer; fälla träd, klyva stockar samt foga in bord i bålverket.

- Som långväga gäst och svågerns styrman slipper du att gräva.

- Att timra likar mig väl, och mina män också. Det är vi vana vid hemifrån, både hus och skepp. Men skulle du be oss att gräva, gör vi det också. Inget arbete är oss främmande, och inget för tungt.

- Pass på så att du inte slutar som grävträl, hotade Vigr med ett skratt.

- Hellre grävträl än gävträl, sa Ragnar och flinade.

- Skrattar bäst som skrattar sist, sa Vigr.

Båda skrattade.

Dagarna vid Virke försvann fort, en efter en, och nätterna med. Mer än en morgon saknade Ragnar karlar ur laget. Ibland dök de inte upp förrän framemot nästa kväll, ibland förr, ofta med munnen sträckt i ett generat leende och alltid med rynkor under ögonen. Orsaken var för det mesta vin eller kvinnor, eller bådadera. Endast en gång hände det att en av karlarna inte kom tillbaka alls. När de frågade runt fanns det ingen som hade sett honom. Ragnar möttes av huvudskakningar och nekanden vart han än vände sig. Vigr hörde med hersar och hövdingar. Dessa efterhörde hos sina män, men dagarna gick och ingen tycktes veta något alls om mannens öde. Till slut fick Ragnar erkänna att där inte fanns någon mer man kunde fråga, eller något mer man kunde göra. Trots att det var bittert måste arbetet fortsätta utan den försvunne.

Dagarna gick och Virke växte. Ragnar och hans timmermän for fram med såg, kil och yxa som om de aldrig hade gjort annat. En morgon dök han upp, mannen som hade försvunnit, med hälsan i behåll, men utan sin yxa.

- Var i hela Hel har du hållit hus, dundrade Ragnar, halvt bister, halvt lättad. Männen samlades runt dem, detta fängslade för mycket för att strunta i.

- Det gick fel, sa mannen. Förlåt.

- Alldeles förfärligt fel, sa Ragnar. Du ska veta att vi har sökt dig överallt. Det skulle inte förvåna mig om Obodriternas furste nu vet att vi saknar dig.

Gisle och Geir, ÖdesvävLäs denna berättelse GRATIS!