22 Ej till någon nytta är liket

5 0 0

Efter att Aesir och Bausi blev döda vände stridslyckan ännu en gång. Danernas mod sjönk och fler än ett båtlag försökte lägga loss och fly. Några menade sig ha sett Oden delta i striden. Har man själva krigsguden emot sig är det inte mycket man kan göra, tänkte de. Andra menade sig ha sett valkyrior komma ridande ner från himlen och träffa kungabröderna med pilar och spjut. De menade att Gisle och Geir bara hade varit i närheten, att det inte var de som hade dräpt deras drottar.

– Är det egentligen inte självklart, sa de, att dugliga kämpar som Aesir och Bausi bättre behövs bland Odens einhärjare, än bland Midgårds människor? När världen nalkas sitt slut måste alla goda krigsmän kämpa på gudarnas sida.

Drabbningen fortsatte med oförminskad styrka, men nu med svitjod i överläge. Kung Eriks män trängde på; längst fram kämpade kungen själv. Olof var inte långt bakom; han hade inte varit ifred sedan bröderna sprang överbord, men hoppades att de höll sig flytande och kunde ta sig upp utan hans hjälp. Trots allt var de vana vid vatten samt simmade skickligt.

Ännu en gång ändrade stridslarmet tonläge; allt eggjärn var sedan länge slött. Därför fordrades mer möda av envar, frände som fiende, att dräpa sin motståndare. Bara Bite bet lika bistert som alltid.

Olof skiftade hugg och stick, män föll till höger och vänster. Då hördes en röst över stridslarmet.

– Kung Erik!

Denne fortsatte att strida som om han ingenting hört.

– Kung Erik!

Erik stannade med svärdet lyft; motståndaren stelnade.

– Vem är du och vad vill du? Ser du inte att jag har att göra?

– Jag är Vigr, son till Hrodgeir, dräpt men ändå levande.

– Märkligt. Men vad vill du?

– Se dig omkring! Männen är trötta och vapnen döva. Varför slösa mer blod än nödvändigt? Jag bjuder dig att utkämpa envig med mig. Må bäste man segra, och därmed vinna seger åt sitt folk.

– Det är självklart att du vill så som du säger. Dina kungar är döda och snart firar sårmåsen gille på daners kadaver.

– Kanske, kanske inte. I vilket fall sparar vi blod om du godtar mitt anbud.

Striden stannade av; fiender, samt fienders fiender, stod tysta och lyssnade. Många tänkte att Vigr hade rätt. Striden hade pågått länge nog nu; vapnen var slöa, armarna värkte och många var sårade. Trots att svitjod hade övertag just nu kunde lyckan vända ännu en gång.

– Med dina kungar hos Hel har du inte mycket till val. Inte räds jag dig men bytet blir större om vi dräper er alla.

– Då dräper vi er också; det blir man mot man så länge det finns daner kvar som kan dräpa.

En av Eriks män kunde inte längre tiga.

– Du tar honom som du vill, Erik.

– Jag vet.

– Vad har du då att förlora?

– Du kanske vill i mitt ställe, svarade Erik.

– Visst, svarade mannen. Den här striden leder bara till elände. Även seger blir förlust; vi mister alltför många män.

– Ta mig i stället!

Olof höjde sin stämma över sorlet.

- Jag vill strida mot danernas drott; Bite törstar.

Gisle och Geir, ÖdesvävLäs denna berättelse GRATIS!