37 Finnvids förberedelser

2 0 0

Finnvid begynte sin berättelse långt bortom forntidens dunkla dis. Liksom många andra härskare stammade hans förfäder från Oden och Frigg. Han bråddes på dristiga drottar och synska sejdkonor, godar och gydjor samt härmän och sköldmöer. När deras far försvann under en härfärd tog hans bror Aslak och han själv över styret av riket. Eftersom de båda var unga, bistod deras moder Aud dem. Till detta var hon väl ägnad, eftersom hon var mer djupsinnig än mången människa. Så styrde de tillsammans landet i många år, hugnade med fred och god äring.

- Efter nio år vände allt, sa Finnvid. Då gästade oss virdars konung Ingvald från Inglinge. Varhelst han visade sig spred han fasa och förstämning, med filade framtänder och målade muskler. Med sig förde han dottern Åsa. Hon var hans motsats; lika skräckdiger som fadern var, lika vänsäll och fager var hon. Varhelst hon vistades vart det lust och lek. Trots Ingvald rådde glädje och gamman i hallen så länge vistelsen varade, såväl natt som dag.

Gangulf och Karl lyssnade spänt; Finnvids stämma fängslade.

- Många män åtrådde Åsa, men ingen vågade visa det av rädsla för Ingvald, ingen utom jag. Och det var mig hon gav sitt hjärta. Innan hon for lovade vi varandra trohet för all framtid. Hon sa: "nästa gång vi möts blir vår kärlek känd. Då viger Ingvald Ingling oss; virdars värsting nöjer Njord och Njärd, fägnar Frö och Fröja".

- Också Ingvald avlade ett löfte innan han for: att återvända och mångfalt gälda undfången gästfrihet. Och det gjorde han. Nästa gång medförde han utöver Åsa horder av härmän. Han ämnade ställa till med bröllop, men inte mellan Åsa och mig, utan mellan sig själv och min mor. Han talade fagert: "nu binder vi våra stammar samman för varaktig styrka och fred". Hon mälte: "inte visste jag att virdars sed till den grad skilde sig från finnvedingars; här inhämtar vi brudens samtycke i den mån hon inte är omyndig".

- Är detta er sed, frågade Karl.

- Det är det, och har varit ända sedan urtiden, svarade Finnvid.

- Vad svarade han?

- Han blev vrång och hotade härja landet; de män han hade med var många nog att anställa ansenlig förödelse. Då lät sig Aud beveka.

- Härskar då båda samman?

- Vänta och hör, sa Finnvid. När bröllop ändå stundade tänkte jag att det var rätt tillfälle att fråga Ingvald om dotterns hand. Jag sporde och han skrattade; "inte får du Åsa till äkta", sa han, "henne har jag till annat". Då skakade jag mitt spjut och svor att gilja henne likafullt, med eller utan hans tillstånd, beskydd och bless. Han svarade att jag gärna finge försöka, men att det vore förgäves. Snart nog skulle alla varsna vem Åsa var ämnad åt.

- Vem var det, sa Karl.

- Några dagar senare, när mor och han var vigda vid varandra trädde så Åsa fram, brudklädd bredvid bror Aslak; lika likbleka som de tvennes anleten var, lika rödgråtna var hennes ögon. Aslak stod där stel och stirrade stint på den illsluge goden, svärfader Ingvald. Han kunde väl inte annat, vill jag tro, med virdars härmän tillhopa i hallen.

- Jag stod inte ut längre och försvann från Hov. Att vistas där och vänta på svek och sår lockade föga. I stället for jag som köpman, som färdman, som stigman; ibland för att återvända för en tid, om inte annat för att försäkra mig om väna kvinnors väl. Mor var lika outgrundlig som alltid, men Åsa for illa. Jag sökte henne för samtal, hon grät varje gång. Aslak var säkert god mot henne, men hon saknade håg för honom, och Ingvald var sträng.

- En gång, när jag kom hem, kom Aslak emot mig med spjut i hand. Han skränade och skrek att han kände min håg samt menade att vi i lönn hade lägrat varandra, Åsa och jag, fastän detta var lögn. "Snart är det lika slut med min bror som med mitt tålamod", hojtade han. "Illa du lönar mitt tålamod", svarade jag, men han fortsatte vanskligen att nalkas mig. Ingvald hade styrt den svages håg att frukta mig, men jag vägrade att kämpa mot honom, vägrade att såra min egen bror. I stället sprang jag till skogs; här bidar jag sedan dess.

Gisle och Geir, ÖdesvävLäs denna berättelse GRATIS!