18 Varsel i Viken

3 0 0

Natten var lugn. I gryningen lades båtarna i vattnet och man steg ombord. Havet låg som en spegel i morgonsolens strålar; årorna brukades för att komma ut från land. Rodden varade till långt in på förmiddagen, tills sjöbrisen började blåsa och man hissade segel.

Färden gick norrut med Jutland på babords sida. I de svaga och växlande vindarna seglade man sakta; först mot nästa dags kväll siktades Anholt i nordost. Detta var dock inte land där något kunde uträttas. Ön var karg och de få som bodde där var fattiga. Därtill var vattnen runtomkring förrädiska; sandbankar och revlar flyttade sig från år till år varför man aldrig kunde veta var det gick att segla. Färden fortsatte norrut.

Nästa eftermiddag dök Laesö upp vid den nordvästra synranden. Vattnen däromkring var om möjligt ännu mer förrädiska än vid Anholt och man undvek sorgfälligt att komma nära. Inte för inte hade ön rykte om sig att vara jätten Aegirs boning. Och om man hade med Aegir att göra kunde man vara säker på att hans hustru, Ran, fanns i närheten. Henne ville ingen träffa; gjorde man det var faran stor att bli snärjd i hennes garn och då måste man tillbringa efterlivet i hennes våld, på havets botten.

Således befann man sig på stort avstånd öster om Laesö när två båtar siktades vid horisonten. Det var tydligt att de försökte gå så högt upp mot den västliga vinden som möjligt för att undvika ett möte. Inte egendomligt, tänkte Erik: okänd flotta medför sällan annat än elände, särskilt för den som är liten.

Erik ville veta om främlingarna hade något att förtälja om danernas flotta och bad Ragnar att utforska det. Även om främlingarna ville undvika dem var de två om saken och Erik sökte möte. Således lät Ragnar hala seglet och bemanna årorna för att skära av främlingarnas färdväg uppvinds. Man rodde rakt mot vinden och ju närmare man kom desto bättre såg man att båtarna var breda om buken och tungt lastade, med ett fåtal åror. Lastskepp hade liten besättning och var alltid långsamma, vare sig de seglade eller roddes.

När de var inom hörhåll anropade Ragnar de två båtarna; han förklarade att det inte var fråga om räd eller rån, utan om kunskapande. Gisle satt på samma sida som främlingarna och märkte deras tvekan. Flera av dem hade gripit sina vapen men ville inte strida när utsikterna till seger var obefintliga. Trots allt var de tvungna att lita på Ragnar: alternativet vore självmord.

– Jag är Ragnar från Ed, son till Gunnar, son till Adils. Vi färdas med svitjods kung Erik. Vilka är ni?

– Jag är Räfr, son till Vidr. Vi är västgautar på handelsfärd till Jutland.

– Jag kan se att ni är tungt lastade. Vad för slags last har ni ombord?

– Järn, svarade Räfr efter en stunds tvekan.

Det var uppenbart att han ville undvika att tala om sin dyrbara last. Att väcka frestelse hos okända slutade ofta illa.

– Jag tänkte nog det. Ni ligger djupt och går långsamt. Men det är inte ert järn vi är ute efter. Vi vill veta om ni känner till vem som härjar i sommar, och var.

– Det talas om din kung Erik, sa Räfr, samt danernas kungasöner Aesir och Bausi. Eriks sändebud var hos vår kung Gautulf i vintras. Nog var det fler än en som ville rusta skepp, men Gautulf är försiktig. Han värnar äring mer än härnad.

– Det ena behöver inte utesluta det andra: jag är hellre både mätt och segersäll än endast endera. Men sak samma, vad vet du om danerna?

– Det sägs att de härjar runt om i Viken. Hur det går, vart de far och var de sist blev sedda vet jag inget om, men de lär möta motstånd. Vikmännen är varslade och håller sig hemma i sommar.

Gisle och Geir, ÖdesvävLäs denna berättelse GRATIS!