Gisle och Geir, Ödesväv

34 Till fots

Geir hade vaknat men fortsatte att blunda. På andra sidan ögonlocken rådde dager; det röda ljuset sken in i hans huvud. Drömmen hade upphört men minnet dröjde sig kvar. Han hade drömt om tallar med rötter, slingrande över hällarna likt ormar. Och snart hade där funnits ormar: i hundratal, rörigt ringlande, lindade om varandra. De ålade, krälade och vred sig, i samtidig vällust som plåga, samlag och lidande, krampaktigt och oupphörligt buktande och vindlande. Det hade låtit också; först rasslande från tusentals slingrande ljungfiskar, sedan smaskande, tuggande. Någon åt, han hade sett sig om och där, där bet en igelkott slingrarna i svansen. De vred sig i plågor runt ormgnagaren och riste när taggar trängde genom vrenskande vävnad.

Vad var det här om, tänkte han och gnuggade gruset ur ögonen samtidigt som han återigen blev varse sin och sina fränders belägenhet. Han hade vaknat upp från ännu en natt, vill och på väg. Bredvid honom låg Gisle, Gangulf och Karl och sov, ännu lyckligt omedvetna om att ännu en dag av umbäranden i främmande land väntade. Han funderade vem det var som egentligen höll vakt, men drog slutsatsen att de hade somnat ifrån frågan innan den ens var väckt.

Besynnerlig dröm, tänkte han igen. Rötter, ormar samt tuggande taggrygg. Var det deras svårigheter som smög sig in i drömmen, eller varsel?

Det var med onda aningar han ställde sig upp; jag är både hungrig och håglös, tänkte han, gäspade, gick några steg och lättade på trycket mellan några stora stenar. Därefter ägnade han en stund åt att samla ihop ett fång med torr ved och gjorde upp eld. Han skulle vittja fällorna de hade gillrat igår och tillreda vad som fanns i dem. Sedan skulle de äta, lasta båten och fara vidare.

Men vart?

Det var när han vände blicken mot stranden som han såg det. Han stannade i steget, lät blicken på nytt bekräfta det han just hade sett, och lät den sedan svepa över hela stranden. Han hade sett rätt och ingen i sällskapet var ännu uppe. Han sprang tillbaka till nattlägret.

- Båten är borta, skrek han och ruskade Gangulf. Båten är borta!

- Sluta, sa Gangulf yrvaket. Lugna ner dig.

- Båten är borta, sa Geir i lugnare ton.

- Skämtar du, sa Gangulf och satte sig upp.

- Nej, den är borta.

- Vad väsnas ni om? Vad har hänt?

Gisle och Karl pratade i mun på varandra.

- Båten är borta.

Alla fyra begav sig ner till stranden. Efter en kort stunds sökande stod det klart att Geir hade talat sanning; av båten syntes inte en skymt. Det enda som vittnade om att där hade funnits en var spåren i den morgonvåta sanden. Spåren upp från vattnet. Och ner igen.

Samt fotspår.

Ingen sa något på en lång stund. Sakta gick de tillbaka till nattlägret. Alla var medvetna om att de hade somnat ifrån vakthållningen. Att de efter flera dagars kamp, flykt och besvikelser var så medtagna att de begick misstag, misstag som kunde få följder.

Misstag som skulle få följder.

Alla fyra satte sig ner och suckade.

- Vi kan vara glada att vi lever, sa Gangulf.

- Att vi inte blev dräpta i sömnen, sa Gisle.

- Och har kvar våra vapen, sa Karl.

Geir lade några pinnar på elden.