1 Hemkomsten

10 2 0

Gisle bar rådjuret över axlarna. En blodfläck i pälsen vittnade om var pilen hade träffat. Geir gick bredvid; han bar bågarna och pilarna.

- Det här blir gott. Jag kan redan känna lukten av stekt kött, sa Geir. Kan inte du?

- Mhmm, sa Gisle.

- Men nästa gång kommer du också att träffa rätt. Du är mycket starkare än jag; du ska bara ta det lite lugnare när du skjuter. Slappna av och bli ett med djuret! Eftersom jag är mindre än du så orkar jag inte spänna bågen lika mycket, fast jag träffar bättre. Det tog en stund innan hon föll.

- Jo, men...

- Vad tror du mor och far säger? Det kommer att bli gott med kött.

- Ja...

- Är du varm? Vill du att jag skall bära ett tag?

- Det går bra; jag orkar bättre.

- Ska vi bada när vi kommer fram till båten? Det är varmt.

- Vi måste flå djuret först. Sedan badar vi.

Stigen gick över en mjuk matta av barr. Så fort det ljusnade hade de givit sig av hemifrån; nu stod solen högt på himlen. De kulna morgondimmorna var sedan länge försvunna; i stället rådde en fuktig värme. Trots att dagen var långt liden hade ingen av dem tänkt på mat. Inte förrän nu.

- Det kurrar i min mage.

- Min också.

- Ska vi äta?

- Nej, vi måste flå kroppen först. Vi är snart framme.

Sista biten ner mot sjön nästan sprang de, eller gick med långa steg. Nere vid vattnet hängde de upp rådjuret i bakbenen i ett träd och drog av skinnet som far hade lärt dem. I skyn skränade vitfågel samt en och annan kråka. Huvud och skinn lade de på en stenhäll och stuvade kroppen ombord på båten. Slutligen tog de av sig kläderna och smetade lite blod på sig.

- Tack Frej för frikostig fångst, sa Geir.

- Tack Ull, sa Gisle.

Båda hoppade i vattnet; fåglarna fortsatte att väsnas.

Åter uppe på land tog de fram matsäcken och lät sig väl smaka. Mor hade skickat med några bröd, lite ost, en torkad fisk samt en lägel som de hade fyllt med vatten. Gisle skar tunna skivor av fisken och gav till Geir som bet, slet och drog. Han tänkte att det var godare att äta när man var hungrig. Till och med brödet smakade gott, fastän det var både torrt och mögligt.

Solen värmde och pojkarna torkade i solen innan de satte på sig kläderna; de samtalade om många ting. Geir kände i hela sin kropp att detta var en bra dag; han hade sin två år äldre bror med sig och de hade nöje av varandras sällskap. Det var inte alltid det var på det viset.

De turades om att ro tillbaka. Visserligen gick det fortare när Gisle rodde, men Geir brukade bli vresig och tystlåten när han inte fick ro, så det var lugnast att turas om. Dessutom hade de inte bråttom. Solen hade en bit kvar till skogsbrynet i väster; Natt skulle dröja.

När de rundade sista udden kände Gisle att något inte stod rätt till. Vinden förde inte med sig de vanliga ljuden; den förde inte med sig några ljud alls. De borde ha hört gårdens djur vid det här laget, eller välkända röster och slammer från smedjan. Men ingenting hördes.

Dessutom luktade det rök .

Gisle vilade på årorna.

- Geir, hör du hur tyst det är?

Vinden susade i träden och vågorna kluckande mot båtens bord.

- Geir, hör...

- Ja, sa Geir, jag hör. Eller snarare, hör inte.

De lyssnade igen. Och vädrade.

- Det är alldeles för tyst, sa Gisle. Och det luktar brandrök.

Geir svalde och kände en klump i magen.

- Tror du något har hänt.?

Geir såg oroligt på sin bror.

- Jag vet inte, svarade Gisle; käkmusklerna malde.

Han började ro igen, men tog inte raka vägen över viken utan höll båten mot ena sidan, utefter stranden. Där syntes den inte från gården. Man kan aldrig vara nog försiktig, tänkte han.

De förtöjde vid en trädstam en bit från bryggorna, sprang genom hagarna längs skogsbrynet och genade över gravfältet. Sista biten bar uppför; gården låg på andra sidan åsen. Gisle sprang före, Geir kom efter. När de nästan hade nått till åskrönet såg Geir hur Gisle först blev stående och sedan sjönk ihop; kanske kom där något ljud också, men det hörde han inte. När Geir kom ikapp såg även han vad som hade hänt. Gården i Hersby fanns inte längre; i dess ställe pyrde glöd.

Aska yrde i vinden

Gisle och Geir, ÖdesvävLäs denna berättelse GRATIS!