25 Flykt och fummel

3 0 0

Morgonen grydde gråkall och blåsig. Olof var tidigt på fötter och hjälpte Ragnar. Styrmännen hade samtalat under natten och enats om att fara åter hem; eftersom det kom god vind från väster ville man komma iväg utan dröjsmål. Dels hade man nog av förluster, dels måste man meddela Östen. Kunskapen om Eriks död kunde färdas fort; nådde den uppländerna före dem var risken för oro bland folket uppenbar. Det fanns alltid makthungriga män som ville spela efter egna regler.

En efter en fylldes båtarna av sina besättningar samt dessas tillhörigheter. Askan från likbålet sopades samman och bars ombord på kung Eriks båt, tillsammans med dennes brända kropp. Han sattes i den bakre lyftingen och riggades hjälpligt med en kista, stöttor och märling så att han inte föll ihop, eller omkull. Där satt han nu och såg ut över sin besättning, samt resten av flottan, med död blick. Ingen kunde hävda att han inte fullföljde sin utrodd.

Däremot rådde delade meningar om gudarnas inställning; vissa menade att man hade dem emot sig, eller i alla fall att Erik hade haft det. Andra menade att hans dramatiska död var ett tecken på deras gillande, att han behövdes bland dem. Den gudarna älskar, dör ung.

Man rodde raskt utomskärs och satte segel. Farten var god i den friska vinden; det var med vemod Olof blickade ut över hav och land. Valplatsen sjönk långsamt i havet bortom synranden, långt bakom dem. Undrar hur Geir, Gisle och Gangulf har det nu, tänkte han. Kämpar de på Valhalls gårdstun, eller är de snärjda i Rans garn? Han spejade emellanåt ner i vattnet, i en lika tvehågsen som utsiktslös förhoppning om att få syn på sina älskade fränder. Men det enda han såg var blågrönt havsvatten, vågor och skum.

Gangulf rörde sig oroligt i sömnen. Han drömde om sjöslag och daner samt en illasinnad kustbefolkning som kom för att återta det som var deras och röva det som var andras. Överallt skränade sjöfågel samt kråkor och korpar om vartannat. Det var ett fasligt oväsen, tänkte han i drömmen. Jag måste vakna och schasa bort dem, de äter av fisken. Han drömde att han gick upp och schasade bort både folk och fåglar men snart var de tillbaka. Återigen insåg han att han först måste vakna innan han kunde jaga bort inkräktarna. Men det var verkligen svårt, han sov djupt och kroppen kändes som förlamad. Han vände på sig och drömmen återkom. Sjöfågel, daner och kustbefolkning visade sig om vartannat men det var bara fåglarna som gjorde oväsen. De andra rörde sig tyst och målmedvetet. Det var bråttom nu, de var på väg hit. Var var han förresten? Javisst, han hade blivit hjälpt av Karl ur djupet och genom regnet. Måste vakna, tänkte han igen.

Måste vakna.

Gangulf slog upp ögonen. Ljus silade in genom vindögonen högt upp vid ryggåsen. Brasan hade slocknat och det var lite rått. Vid hans fötter låg Geir och sov. Var kom han ifrån, tänkte Gangulf. Och Gisle, han är också här. Var är Karl?

Gangulf ställde sig upp, sträckte armarna mot taket och lät höra en ljudlig gäspning. Han kände sig skönt utsövd. Så här gott har jag inte sovit på länge, tänkte han. Egendomligt, vad kan det bero på. Jo, det är klart: Hon har inte varit hos mig i natt. Hon som hemsökte mig om nätterna, som red på min rygg och kvävde mig i sömnen när jag var som svagast. Hon som förmörkade min håg och fick mig att känna mig usel och värdelös. Maran, må hon fara och aldrig mer komma åter. Nu vet jag att jag duger.

Gangulf klädde sig och gick en lov genom hallen. Där fanns mat som kallnat i kitteln. Han späntade några stickor, fick fyr i elden och gick ut för att lätta på trycket. Fasligt liv på sjöfågeln tänkte han. Det kändes bekant, men drömmen hade han inte kvar i minnet. Ljuset gjorde nästan ont när han kom ut, han fick hålla handen över ögonen trots att det var molnigt. I nästa stund snubblade han över Karl som sov som en stock trots dagsljus och snålblåst.

Gisle och Geir, ÖdesvävLäs denna berättelse GRATIS!