43 Avsked

3 0 0

Tillvaron efter Uppsalaslaget var tudelad; gille följde på likbål, bud möttes av bitter veklagan eller obeskrivlig fröjd, män repade sig eller dog. Av svitjod straffade Östen somliga och skonade andra; de som svor sig fria, och honom trohet, lät han fara. Liksom jutarna, berövade både vänner och vapen samt kung. Vissa av dessa skulle möta ännu mer elände när de kom hem. Såren efter Finnvids framfart läkte långsamt i Djurs och Mols, i Jutland.

Östen hann aldrig hälsa Harald före drabbningen. Nu frågade sig många om man kunde lita på denne, och hans daner. Förvisso hade de hjälpt till att vräka Sölve, men vad vore de inte i stånd till att göra? Haralds här var stor nog att överta jutarnas roll som skövlare och splittrare bland svitjod. Många män fruktade att Harald ämnade utmana Östen om svitjods makt nu när han ändå befann sig i landet.

Men det gjorde han inte. Det visade sig att Östen och Harald hade lätt att komma överens; båda trivdes i den andres sällskap. Inom några dagar verkade de såta som syskon, som om de hade känt varandra sedan barnsben. Det är möjligt att de i varandra såg en frände i stället för den de förlorat; Harald saknade Vigr, Östen Erik.

- Synd på din bror, sa Harald. Också vi kom bra överens, även som fiender.

- Ni hade båda era skäl. Men hade fred rått hade ni varit vänner.

- Liksom vi är.

Efter dagar, och nätter, då byte och belöningar hade skiftats, kväden sjungits och bragder berättats, enades Harald och Östen om att dela svitjods kungamakt sinsemellan. Harald hade avgjort slaget, och två kungar råder bättre än en, särskilt i tider av utrodd och landvärn.

- Den ene kan härja, den andre värja, sa Östen.

- Glöm inte att jag också har Själland att sörja för, sa Harald. Jag saknar Vigr, både som vän och som värjare.

- Ingå förbund med Finnvid, föreslog Östen. Han är rättrådig och ni verkar komma bra överens.

- Det gör jag gärna, men också han har eget rike att råda över.

Styrbjörn satt på få stegs avstånd, och hade riktat sitt öra mot rådslaget.

- Harald, sa han. Om du vill följer jag med till Själland. Som du vet kan jag både styra och strida. Dessutom har jag ett gott öga till Ginna, vem vet om hon kan tänka sig mig som husfar, nu när Vigr är borta.

- Har inte du egen gård, sa Östen.

- Ragnar må råda över gården, sa Styrbjörn, han repar sig nog. Idag låter han nästan som vanligt.

- Inte mäktar han med Ed, sargad samt ensam sedan Sölve gästade?

- Snart har vi satt gården i stånd, sa Styrbjörn.

- Inte förrän vi har farit, sa Harald. Dessutom tror jag att du har bättre hopp att gilja Ginna om hon först får sörja Vigr. Jag skall tala för din sak med henne, men inte förrän tiden är mogen.

Han såg vänligt på Styrbjörn; denne trutade med munnen och grubblade.

- Sämre budbärare kunde jag få, sa Styrbjörn, än Harald Själlandsjarl. Men du sa att du saknar Vigr också som värjare.

- Det gör jag, men inte så länge som jag själv vistas hemma. Till i vår sitter jag där, till sommaren vet man aldrig vad som händer. Antingen ror vi ut eller värjer oss, eller både ock. Då fordras Vigr, vad som än händer.

- Styrbjörn, sa Östen.

- Jag menar det, sa Harald och suckade.

Han sjönk ihop och med ens blänkte det i ögonvrån.

Gisle och Geir, ÖdesvävLäs denna berättelse GRATIS!