33 Dorestad och Utrecht

2 0 0

En morgon några dagar senare seglade en liten båt mot strömmen på Rhens breda vattenspegel. Den gjorde god fart eftersom vinden blåste ihärdigt från nordväst och flodvattnet strömmade långsamt så här års. Ombord fanns två män, Styrbjörn och Hreppir. De hade de senaste dagarna seglat utefter kusten och uppför Rhen, efter flykten över havet från Gypeswic. Nätterna hade de tillbringat i land för att finna föda och vila.

Inte långt från Dorestad lade de till och förtöjde vid en trädstam som hängde ut över vattnet. Styrbjörn förklarade för Hreppir hur han skulle hitta till staden och var han skulle kunna finna Hewald och Hewald. Han beskrev deras utseende; den ene var mörkhårig, den andre ljus. Den mörke var mer rådig än den ljuse, han var den som hade förbarmat sig över Styrbjörn när Eadgils och hans män höll på att ta livet av honom. Men den ljuse var också duglig.

Själv bidade Styrbjörn i båten.

- Be att få låna en rakkniv, sa han när Hreppir försvann in mellan träden. Renrakad kommer jag inte att bli igenkänd av Eadgils och hans män.

Hreppir var borta en god stund; när han åter närmade sig båten stod solen högt på himlen. Vinden, som hade känts kylig på havet, svalkade behagligt i land. Hreppir njöt av att återigen få sträcka på benen efter dagarna till sjöss. Han tänkte att Styrbjörn låg och sov på durken, eller i strandkanten, eftersom han inte syntes.

- Styrbjörn, ropade han.

Inget svar.

- Styrbjörn, är du där?

Fortfarande inget svar. Hreppir satte sig på marken och väntade. Det dröjde inte länge förrän han hörde hur det plaskade en bit uppströms.

- Styrbjörn, ropade han en tredje gång. Är det du som frustar?

- Hej, är du redan tillbaka?

Styrbjörn såg ut som en säl där han simmade i motljuset. Kom i du också, vi behöver tvätta oss och snygga till våra skägg inför vårt högtidliga intåg i staden.

- Skämtare, inte blir det högtidligt, snarare får vi snika förbi de bistra män som vill se dig både bunden och bankad.

- Inte om vi badar först.

- Inte om vi badar; vad menar du med det?

- Om vi är rena och rakade kommer ingen att känna igen mig. Fick du med dig en rakkniv?

- Jadå, och ett löfte om lejd. Vi skall möta Hewald den ljuse vid vången, där de fann dig, vid middagstid. Men tror du det räcker att vara ren och rakad? Visserligen var du skäggig och skitig när de såg dig senast, men ofta känner man igen någon på hur den rör sig.

- Jag har också tänkt på det; jag måste lägga mig till med en annan gångart.

- Skritt eller trav?

- Jag är väl inte en häst, sa Styrbjörn och skvätte vatten på Hreppir. Fast trälar travar också, när de inte lafsar. Härskare skrider. Jag får helt enkelt röra mig annorlunda.

- Du kanske kan halta. Jag kan hjälpa dig att ordna den saken, sa Hreppir och flinade.

- Låt bli det. Men hopp i nu och ge mig kniven! Här skall skavas skäggstrån.

Mot middagstid sågs två köpmän vandra vägen mot Dorestad. Vid vången mötte Hewald munk. Det var ett kärt återseende; Hewald och Styrbjörn omfamnade varandra och bytte många glada ord. Tillsammans vandrade de tre vidare in till staden, till Hewalds och Hewalds hus.

Gisle och Geir, ÖdesvävLäs denna berättelse GRATIS!