28 Ting

3 0 0

Olof var rastlös, samtalet med själlänningen Vigr lämnade honom ingen ro. Hade han nu förlorat alla sina närmaste utom systrarna som vistades på Själland? Han kände en stark längtan att återse dem, ja han ville hellre det än att återvända hem. För vad fanns det kvar där hemma som kunde locka? En bränd gård som han inte förmådde återuppbygga av egen kraft, eller att vistas hos Holmdis och Fridbjörn, som en karl utan odal. Detta lockade föga; att återse Gunn och Ginna lockade mer.

Efter att ha grubblat dag som natt stod han inte ut längre utan berättade om sitt huvudbry för Ragnar. Denne lyssnade och tänkte, men svarade undvikande.

– Vi har förlorat många män i drabbningen. Jag vill ogärna förlora fler.

– Inte ger sig själländarna på oss om vi kommer i fredliga ärenden. Vi förlikades efter slaget.

– Därför att alla var utmattade och våta. Förbittring råder fortfarande och de kan tänkas söka hämnd.

– ... eller vara öppna för handel. Betänk Gunns och Ginnas ställning.

– Döda drottars makor äger inte mycken makt.

– Åjo, de är viktiga brickor i det stora maktspelet.

– Eller blir dräpta.

– Då behöver de vårt stöd. Vi kan ta med dem hem.

Ragnar teg och tänkte. Gunn och Ginna var dugliga och av god ätt. Fick han med dem hem kunde en av dem bli ett gott gifte. På så sätt kunde han komma över Hersby och snart äga mest mark i Soland. Det var frestande.

– Vi kan ta vägen väster om Själland, sa han efter en stunds tystnad. Bäst blir om du får med dig flickorna.

– Eller så stannar jag.

– Jag mister dig ogärna, flera roddplatser gapar tomma.

Ragnar styrde upp jämsides med några av de andra båtarna.

– Det drar från öster, vi far väster om Själland.

– Det är längre och ni hamnar långt i lä, fick han som svar.

– Men bredare, och tids nog kommer västvind.

De skulle snart fara igenom det trånga halssundet och även om flottan var stark fanns alltid hotet att förbittrade fiender bidade i bakhåll. Helst ville man hem, bärga skörden och ta Östen till kung, men med rådande vind var omvägen huggen som stucken. En efter en lade styrmännen om kursen och följde Ragnar. Flottan färdades fort för förlig vind, nu med Själland om babord.

– Hur råder du att vi gör vid Tissö?

Ragnar hade fört Olof avsides för samråd utan åhörare.

– Bäst vore om flottan bidar medan vi är i land. Det ger oss skydd.

– Och om vi inte får med oss de andra? Glöm inte att detta är vårt eget påhitt. De andra har ingen vinning att vänta.

– Du själv då?

– Jag gör det för din skull, jag ser ditt svårmod. Kom ihåg att det inte var länge sedan Gangulf kämpade mot maran. Jag vill inte se dig lika eländig.

– Det kan inte bara vara därför, det är något mer.

– Nej. Jo. Kanske.

Ragnar såg på Olof, liksom för att läsa hans håg. Sedan sa han:

Gisle och Geir, ÖdesvävLäs denna berättelse GRATIS!