23 Landkänning och likbål

4 0 0

– Vart ska vi simma?

Geir såg på sin bror, båda höll armarna över bordet och arbetade med benen för att komma framåt.

– In mot land tror jag blir bäst.

– Då kommer vi isär från våra fränder.

– Hur drabbningen än går far de in till land när de är klara.

– Tror du inte de seglar iväg?

– Nej. Först måste de ta hand om dem som sårats, bränna de döda, reda upp i röran samt laga sådant som gått sönder.

– Men hur kan vi veta vart de tar vägen?

– Vi lär se vart de far och då kan vi ta oss dit. Är du trött?

– Inte särskilt. Men bordet hindrar oss. Ska vi strunta i det och simma i stället?

– Nej, det är längre till land än du tror. Och får man kramp är det bra att ha något att hålla sig i.

– Ja, det förstås. Men vi borde vända på det, så att det ligger i den riktning vi simmar. Då går det lättare.

– Hur ska vi då hålla?

– Vi kan turas om att skjuta på. En får simma och den andre ligga ovanpå och vila.

– Din lätting.

Gisle blinkade mot sin bror.

– Det är längre än jag tror, sa du nyss. Och det blir lättare än att fösa vatten framför bordets bredsida.

– Låt oss pröva. Men du får börja.

– Att ligga ovanpå?

– Att simma.

– Då kan du vara lätting.

– Måhända. När vi kommit i land har jag säkert haft den största mödan.

Gisle kravlade upp på bordet som genast sjönk ner under hans tyngd. I början kom de ingen vart, ty bordet dök. Men sedan Gisle hade flyttat sig längre bak gick det lätt att ta sig fram.

Gång efter annan bytte de plats. Det kom åska och sedan regn. Aldrig förut hade någon av dem simmat lika långt som nu, låt vara att de hade bordet att hålla sig i. Emellanåt kändes det som att kusten flyttade sig bortåt ju längre de simmade. Men de malde på. Att ligga på bordet var behagligt men kallt. Att simma var tröttsamt men gav värme. Trots ansträngningen och det sommarvarma vattnet frös båda två så att de skakade när de till sist kröp i land. Regnet gjorde inte saken bättre.

– Klipporna är hala, sa Gisle. Klättra med händer och fötter tills vi når gräs.

– Det känns underligt i benen. Jag är alldeles stel.

– Jag också.

– Ska vi ta med oss bordet?

– Varför det?

– Vi kan behöva ved, sa Geir mellan tänder som hackade mot varandra.

– Bordet är blött, dess ved är sur. Vi behöver tändved och det hittar vi knappast här, som det regnar. Vi rör på oss i stället så håller vi värmen. Vi bör gå inåt land, våra fränder lär fara längre in i viken när de söker skydd för natten.

– Jag vill att vi tar med bordet i alla fall. Det kan vara bra att ha. Kanske som tak, eller så måste vi simma igen; då blir det vår båt.

Gisle och Geir, ÖdesvävLäs denna berättelse GRATIS!