8 Tyrs sjö

6 0 0

Fler båtar anlände till Ed men ingen av dem var Styrbjörns; Olof och Gangulf förblev borta. Inte heller var det någon annan som hade något att förtälja om deras vidare öden. Holmdis väntade och hoppades. I mörka stunder vände hon sig till Hlin och bad om beskydd för sin son och för dem som for med honom. Hon och Fröjdis galdrade också samt spann ödestrådar som de vävde med; en väv i vilken de löste de garn som kanske snärjde Gangulf och de andra. Holmdis visste att nornorna, som spann ödets trådar, mest ägnade sig åt stora skeenden. För vars och ens eget öde hade de mindre intresse; dem fick människorna och deras fylgior dra i bäst de förmådde.

Däremot fick de reda på att Oniding och Helga inte var ensamma om sitt öde; flera av svitjods gårdar hade blivit plundrade på liknande sätt som Hersby. I den mån det fanns vittnen sades angriparna vara daner. Runt om i uppländerna fordrades hämnd. Bud skickades till kung Erik i Uppsala med begäran om vapenting.

Samtidigt som man bland svitjod slickade sina sår och sporde om hämnd, närmade sig två fartyg en strand på västra Själland. Ombord var knappt två tolfter män samt ett antal kvinnor; två av dem var Gunn och Ginna. Där fanns också en mängd gods, både sådant som behövdes vid sjöfärd och sådant som hade rövats.

Vinden var västlig och kusten långgrund, men männen kände bottnarna väl. Man väjde vant mellan sandrevlarna in i en å. Den var inte bredare än att man nätt och jämt kunde ro; bitvis drog man båtarna.

Gunn och Ginna måste också hjälpa till. De hade kommit att aktas och i viss mån uppskattas för sin rådighet när de försvarade sig mot Nykr. Nykr å sin sida satt nu mest för sig själv. Trots att flickorna hade sak emot dessa män, och själva var fångna, spirade en försiktig frändskap. Om vi nu ändå har rövats hemifrån, tänkte Gunn, är det gagnlöst att ge upp; det gör skadan värre. Bättre är att finna sig i sitt öde och göra det bästa av det. Ginna höll med och betonade att sitt öde kan man inte ändra.

- Visst kan man dra lite i trådarna, sa hon, men mest blir det som nornorna har spunnit.

När det skymde hade de kommit långt inåt land, ungefär en rastmil. Människor från bygden kom och såg på samt pratade. Några stora pojkar hjälpte till att dra, de ville visa sig starka.

Natten tillbringades ombord och nästa morgon fortsatte man uppströms. Det dröjde inte länge förrän man nådde den västra stranden av en sjö. En av männen förtalde att man nu var framme i Tissö, Tyrs sjö. Det var i denna bygd de alla hörde hemma. Några hade gårdar runt sjön medan andra bodde längre in i landet; av de sistnämnda kunde de flesta färdas vidare hem till sig på åar och andra vattendrag. Men innan de for vidare skulle bytet skiftas.

Vid sjön låg en gård. Varken Gunn eller Ginna hade någonsin tidigare sett något så ståtligt; hallen var dubbelt så stor som den hemma i Hersby. Den låg i en sluttning och solen lyste på dess östra gavel. Eftersom det ännu var morgon var det vindstilla; röken steg rakt upp ur vindögat. Söder om hallen låg ett annat hus med utsmyckningar; runt om allt löpte en inhägnad. Denna gård måste tillhöra en mäktig härskare, tänkte Ginna. Undrar vem det kan vara. Ännu en inhägnad omgärdade ett större område; i dess norra ände fanns en smedja. Bara den var nästan stor som hallen i Hersby. Hallen i Hersby förresten, tänkte Gunn. Det sista jag såg av den var lågorna som slickade dess väggar.

Utefter stranden låg flera skepp och i land var det liv och rörelse. Här var tydligen platsen man samlades på efter sommarens färder. Här skiftade man byte, bytte varor och träffade människor. Ungefär som hemma vid Ed, tänkte Ginna. Hon kunde räkna till minst en tolft fartyg om man räknade med deras två. Just ett av skeppen utmärkte sig genom både storlek och prakt; dess sidor var målade, något som hon aldrig förut hade sett. Dessutom fanns där en mängd småbåtar.

Gisle och Geir, ÖdesvävLäs denna berättelse GRATIS!