Gisle och Geir, Ödesväv

24 Fiskafänge och gammelöl

Gisle vände sig om med handen hårt om Bane. Men det var något som fick honom att hålla igen. Hade det varit en fiende hade han inte blivit anropad med ord; i stället hade han varit död.

– Lafse Karl! Hur i helsike har du hamnat här? Jag har knappt sett dig sedan vi var hemma på Tuna.

– Du ska inte längre kalla mig Lafse, eller hur?

– Förlåt, men jag blev överraskad. Det var inte meningen. Men jag har inte sett dig på länge. Var har du hållit hus och hur kom du hit?

– Jag fick inte rum på Ragnars båt utan for med Säming. Ragnar lade ett gott ord för mig hos honom, och jag tror ingen av dem har ångrat sig.

– Men vad gör du här? Och var är Geir?

– Geir är med mig. Och en till. Kom, jag berättar när vi har kommit undan regnet. Här är det inte gott att vara.

– Har du ordnat tak över huvudet?

– Det kan man säga. Kom nu.

Karl gick före och Gisle efter; hans huvud fullt med frågor. Denna dag liknade ingen annan i hela hans liv. Och Lafs... nej Karl, hur kom det sig att han dök upp just här. Var han verklig?

– Vänta, hur vet jag att du är Karl? Du kan vara en svartalv som har skiftat hamn.

– Jag har sett hål i marken.

– Ett sådant där litet?

– Ja.

– Sluta! I sådana bor det rabbisar.

– Finns det rabbisar här?

– Ja.

Gisle fortsatte att följa efter Karl men på lite större avstånd än förut. Han var förvirrad; det kändes skumt och hoppfullt på samma gång.

De gick mot söder med en bred havsvik på höger hand. Sedan vände de in i land igen och gick mellan ene, törn, slån och tall i svagt uppförslut. På sluttningens krön stannade Karl och väntade in Gisle, som närmade sig sakta.

– Tror du mig nu då, sa han och vände sig mot Gisle. Ser du gården? Ingen är hemma. De har säkert flytt när både svitjod och danerna närmade sig. Vem vill bli främmande flottors fångst?

– Eller så är de ute och plundrar lik, sa Gisle. Vi såg flera båtar, och det var inte säl de slaktade.

– Jo, jag vet. Jag såg dem också. Men kom nu, vi har fyr i eldstaden.

Gisle lät sig övertyga. Det här lät alltför lockande. De började gå.

– Och... Geir är där?

– Han sitter redan och värmer sig vid brasan i hallen. Det är en liten gård, men den räcker åt oss. Och de har sköna dunbolster på sovbänkarna.

– Jo, med all sjöfågel är det inte att undra på. Snart säger du väl att det finns mat och öl också.

– Jag har inte hunnit se efter. Vi kom nyss.

Karl och Gisle gick över ängen som sluttade svagt ner mot gården, Karl före och Gisle efter. Ur husets ena vindöga kom rök, Gisle kunde nästan känna den välkomna doften trots att röken blåste åt andra hållet. Nu fick det vara som det ville med tvivlen, nu ville han in, in i värmen och undan regnet. Att få något i magen och sova en stund vågade han knappt drömma om, men kanske ändå...