32 Från Frisland, och tillbaka

2 0 0

Styrbjörn och Hreppir märkte att de för det mesta saknade åhörare när de grävde samt när de bar tråget till och från avstjälpningsplatsen. De samtalade i en vardaglig ton, varken hög eller låg, för att inte dra uppmärksamhet till sig. Om någon av dem anade oråd hade de kommit överens om hemliga ord att varna den andre med; öronvax betydde åhörare, skräp i ögat att någon betraktade dem och korpfågel hot av något slag. Varningsorden användes enbart när ämnet var hemligt. För det mesta samtalade de om alldagliga ting och då talade de obehindrat, var och när som helst.

Styrbjörn berättade sin historia bit för bit. Han började med livet i Soland och nämnde sin bror Ragnar, Gangulf, Olof och resten av besättningen. Det var med vemod han mindes dem han saknade svårt. Skulle han någonsin få se dem igen?

Sedan förtalde han om färden till Frisland, om handeln de hade bedrivit i Dorestad och om flickan han hade kommit nära. Klotilda var den mest väna varelse han någonsin hade mött. Hon hade varit ljuset i hans liv och han hade kunnat göra vad som helst för att få behålla henne. Nästan vad som helst: när besättningen ställde honom inför valet att bli kvar hos henne, eller att sköta sina åtaganden, hade han låtit plikten gå före kärleken. Att sköta sysslorna var en förutsättning för att behålla kvinnan. Ingen frejdig fru fördrar en fjant.

Han berättade om hur hon följde med dem när de nattetid smygrodde ut ur hamnen, om hennes hemlängtan och gråt samt hur de snöpligen hade fått vända åter när gudabilden, krucifixet, kom fram och vädret vände.

- Återigen närmade vi oss Dorestad, men nu kunde vi inte gå in till staden, utan lade till nedströms. Klotilda, Gangulf och jag gick iland för att återlämna korset till kyrkan, Olof och resten av besättningen vaktade båten. Klotilda hittade bäst; det var mörkt både i staden och i kyrkan. Hon kunde också tala trovärdigt med munkarna om det skulle behövas.

- Hur gick det?

- Eftersom jag är här kan du nästan ana det. Klotilda ville inte alls följa med tillbaka till båten. Någonstans i mitt inre hade jag kanske anat hennes håg, eller snarare ohåg. Det var nog därför jag var med; egentligen borde jag ha stannat ombord och låtit honom, han som stal korset, återlämna det. Gangulf var med som värn.

- Så hon blev kvar i staden?

- Inte utan vidare; hon grät och ville hem, jag tröstade och vädjade att hon skulle följa med tillbaka. Det hade dock ingen verkan och vi måste ha gjort mer väsen än vi ville, ty snart vimlade gränden av hennes far och hans män. Hon for raka vägen i faderns famn och Gangulf och jag fick strida dristigt. Tre män dräpte jag, han två, men snart drogs flera män till striden och då blev övermakten för stor. Vi sprang snöpligen därifrån och inom kort var vi utom stadens hank och stör. Vid det laget hade allt folk vaknat, kyrkklockan ringde och överallt var det larm. När vi sprang över gärdet regnade det pilar; trots att man sköt på måfå ut i mörkret föll jag med en i foten. Där var många män med båge.

- Gangulf, vad gjorde han?

- Pilarna stod som spön i backen; hela tiden kom där nya skurar. Jag hörde honom ropa men tänkte att det var bättre om han fick löpa. Utan att yppa mitt läge räknade jag med att i lugn och ro kravla mig ned till båten i skydd av nattmörkret. Dorestadingarna hade ingen aning om vi var två eller tusen man och skulle inte våga sig iväg från staden innan det blev ljust.

- Tydligen gick det inte som du hoppades.

- Gangulf hittade mig just som jag blev träffad av ännu en pil; den rammade ryggen och jag blev liggande. Gangulf försvann och jag lyckades släpa mig en bit, men inte tillräckligt, innan jag föll ihop. I dagsljuset hittade man mig, då hade jag förlorat mycket blod.

Gisle och Geir, ÖdesvävLäs denna berättelse GRATIS!