9 Nattfari

17 0 0

Dagarna var korta och nätterna långa; det var slaktmånad. Solen förmådde inte riktigt värma; endast en stund mitt på dagen, om det var vackert väder, vek kylan undan för dess strålar. Men nu hade det inte varit vackert väder på en tid; i stället var det blött, blåsigt och kallt. Skörden var bärgad för länge sedan och träden hade fällt sina löv. Landskapets färger gick i grått, brunt, mörkgrönt och här och var något gult; dimma eller regndis svepte ofta in landskapet i ett grått töcken. Man hade firat både skördeblot och höstblot; nu närmade man sig Alva.

I Ed hade alla sommarens hemvändare kommit såväl som farit vidare hem till sina gårdar; alla utom Olof och Gangulf.

Den här kvällen satt alla i hallen i Tuna. Brasan spred värme och trygghet. Var och en sysslade med sitt; trots att man var hänvisad till arbete inomhus fanns alltid något att göra. Kvinnorna hade mångahanda sysslor såsom sömnad, sodkok, byk eller bak. Eftersom gårdens djur fanns under samma tak, om än bak vägg, gick det lätt att se till dem. Männen sysslade med läderarbeten och annat hantverk. Medan man arbetade småpratade man om stort som smått. Ibland nämndes Gangulf och Olof. Hur hade det gått för dem, var fanns de nu? Ibland berättade någon om gudar, tursar, alver, dvärgar och drakar samt om människors hjältebragder. Smid–Ebbe var en lysande berättare och kände sagor från Frisland. Ibland berättade han så att alla tjöt av skratt, ibland så att de grät. Fridbjörns berättelser fängslade också; han kunde mycket om sådant som hade hänt för länge sedan. Holmdis var mer förtrogen med makterna; hon visste hur man borde förhålla sig till dem för att nå välgång och lycka. Visserligen hade alla redan hört historierna, men de hörde dem gärna om igen.

Ibland lades sysslorna åt sidan; då kom spelbrädet fram och man utmanade varandra på tärning. Frida var klurig; det var inte många som slog henne i brädspel. Hon gjorde inte mycket väsen av sig men ofta vann hon helt oväntat utan att någon riktigt förstod hur det hade gått till.

– Jag känner varsel, sa Holmdis tvärt. Det är någon där ute, någon är på väg hit.

Arbetet avstannade och alla betraktade henne spänt.

– Hur kan du veta det, Fridbjörn.

– Jag känner det. Se på Freke. Han sover inte längre.

Hunden hade öppnat ögonen och rest ragg; han morrade dovt.

– Jag tror någons fylgia har gjort oss sällskap, sa Fridbjörn. Holmdis, kan du se vem det är?

– Det är inte Gangulf. Inte heller Olof.

– Vem färdas i mörka natten? Ser du om den för ofärd med sig eller inte.

– Jag vet inte, jag känner bara en stor kraft i detta varsel.

Fridbjörn och Smid–Ebbe reste sig båda på en gång och grep sina vapen från väggen. Att färdas om natten, tänkte Fridbjörn, det gör inte vanligt folk.

Med varsin tjärsticka gick de mot dörren, men innan de hade kommit fram bultade det kraftigt på den. Fridbjörn fortsatte fram och öppnade. På tröskeln stod en reslig karl. Det droppade av regnvatten från hans grå mantel och vida hatt. Skägget gick i samma ton som manteln och nådde ner på bröstet. I handen hade han en vandringsstav som var längre än han själv. Fröjdis skulle senare dra sig till minnes att runor var ristade på den.

– God natt, hördes en djup stämma ur hans skägg. Får en vandringsman be om härbärge?

– Gästfria är vi kända att vara, svarade Fridbjörn. Inte vill vi neka dig nattrum inte, men säg oss först vem du är och varför du färdas i mörka natten.

Gisle och Geir, ÖdesvävLäs denna berättelse GRATIS!