26 Draug-Erik

3 0 0

På Eriks skepp kände man sig olustig. Återfärden hem hade begynt samma morgon, i frisk förlig vind, men snart hade det mojnat och nu rådde en envis motvind. Sydvinden förebådade dåligt väder varför styrmännen enades om att söka lä vid kusten över natten. Men det var inte bara vinden som störde stämningen. Hade inte hela utrodden varit kantad av motgångar? Visserligen hade man segrat på Själland, men inte hade det kommit något gott ut av den segern. Och igår hade man varken segrat eller förlorat, utan mest mist många män.

Men detta var inte det värsta, motgångar måste var och en vara beredd på. Inte alla krigståg var framgångsrika. Nej, vad som verkligen skapade olust var kung Erik själv, eller snarare det som var kvar av honom. Han såg förskräcklig ut och rörde sig hotfullt av och an i sjöhävningen. Arnulf som satt närmast hade till och med hört honom kraxa om skeppsbrott och vännerna på havets botten som snart skulle få smaka svitjods kämpars kött.

Efter natten för ankar i en åmynning fick man nog. Flera av männen vittnade om att Erik hade angripit dem i sömnen. En och annan tvivlade och menade att det kunde röra sig om elaka drömmar. Andra menade att man inte kunde veta men att det vore lika så gott att bränna kungens kvarlevor här och inte vänta tills man kom åter till Uppsala. Meningsutbytet pågick som häftigast när någon ur besättningen ropade från land.

– Kom och se! Arnulf är dräpt!

– Männen hastade över landgången och snart stod alla i en ring runt den rivne.

– Ingen tvekan, sa en ärrad gammal kämpe med en stämma lika ödesmättad som om han hade varit Oden själv. Det är Erik som har gjort detta, det syns på Arnulfs sår. Erik har blivit draug.

Männen nickade tankfullt även om det fanns en och annan som tvivlade. Det fanns säkert fientligt folk i trakten och var fanns egentligen Arnulfs yxa? Om Erik var draug hade han egna vapen. Men att träta med troende gagnade föga.

– Så är det, bestämde gamlingen. Vi måste bränna honom, annars tar han oss en och en tills ingen är kvar. Då blir han draug-Erik sjökonung och ingen färdas längre säker på havet. Sanna mina ord, vi måste bränna honom. Nu!

Bud gick, från båt till båt, att man skulle bränna kung Erik en andra gång, redan idag. Åskviggen hade förvisso dräpt honom, men inte helt. Ris och grenar samlades i hop och snart tronade draug-Erik på toppen av en diger kase. Under sig och bakom ryggen hade han dynor fyllda med fjäder och dun. Där satt han, ståtlig, stel och stinkande; iförd stridsrock, hjälm och handskar, med manteln över axlarna och vapen över knäna. Bredvid honom hade man ställt fram ordentligt med skaffning och redskap; grytor och stekar, nötter och mjöd samt en säl som någon skjutit inför denna hans hädanfärd. Dessutom fick han med sig brädspel och en grytgaffel. En av de mindre efterbåtarna lades också på bålet.

– Nu har han så att han reder sig, fastslog den gamle.

– Det räcker länge, sa någon annan.

– Det blir en värdig ankomst till Valhall, sa en tredje.

– Vem tänder bålet, frågade en fjärde.

– Det gör jag, sa gamlingen.

– Jag känner inte igen dig, sa den förste.

– Jag kom ombord när vi drabbades med danerna.

– Vem är du, sa den andre.

– Ni kan kalla mig Gamling.

– Var hör du hemma, sa den tredje.

Gisle och Geir, ÖdesvävLäs denna berättelse GRATIS!