7 Hemvändare i Ed

4 0 0

Det var ett drygt arbete att bärga skörden när man hade båda gårdarna att ta hand om. Arbetsdagarna blev långa; alla fick hjälpa till så gott de förmådde från gryning till skymning. Gisle lät tankarna vandra där han gick på fältet: ömsom ruvade han på hämnd, ömsom sörjde han sina saknade fränder samt flera av gårdsfolket. Att hämnas krävde dock förberedelser: dels måste han veta vilka nidingarna var, dels måste han och fränderna vapenövas. Nu var det bara Fridbjörn och i viss mån Smid–Ebbe som kunde lära ut stridskonst men de var upptagna med skördearbetet. När, eller om, Olof och Gangulf kom tillbaka kunde han hoppas på övning. Vid det laget skulle skörden vara bärgad och förhoppningsvis skulle båda vara intresserade av att lära sina syskon stridskonst. Gangulf var i och för sig lite kärv, ja till och med lynnig, men Gisle hade sett honom hantera vapen och beundrade hans skicklighet. Det sades om honom att han hade en bärsärks sinnelag.

Möjligen visste storebröderna också något som skulle kunna föra dem till deras föräldrars banemän. Nyheter färdas fort över havet, tänkte Gisle.

Nu fick Tunas unga nöja sig med att öva mot varandra de stunder de inte arbetade. Om kvällarna brukade de gå ner till stranden och brottas, både fasta och lösa tag, på land och i vattnet. Ibland slutade vattenbrottningen med att man förde i kvav; särskilt Gisle tyckte det var roligt att utsätta Geir för detta. Denne protesterade men hade å andra sidan inget val; han tänkte att det var nyttig övning och fann sig i den hårda hanteringen. Någon gång blev man osams; särskilt Radulf och Rörik kunde bli arga på varandra, men i regel lugnade de ner sig när andra grep in. Att bli arg var egentligen ett tecken på svaghet, något att skämmas för. I kamp måste man hålla sig lugn och samlad, det visste alla; den som förlorade tålamodet blev ofta den som också förlorade kampen.

Frida var gärna med i lekarna och någon gång också Fröjdis, även om båda helst ägnade sig åt annat. Frida brukade hålla till i smedjan och hjälpa sin far eller Smid–Ebbe. Var det något som behövde repareras brukade männen ropa på henne; hon kom gärna och bidrog med kloka råd samtidigt som hon lärde sig. Fröjdis var mer intresserad av allt som grodde, vare sig det rörde sig om växt, djur eller människa. Hon hade god hand med makterna; man kallade på Holmdis eller henne när någon blev sjuk. Båda flickorna kände runornas hemligheter, liksom deras mor.

Mot slutet av skördemånaden fick de bud att den första hemvändaren hade landat vid Ed. År efter år var detta alltid en lika välkommen nyhet. Det innebar att man kunde byta till sig varor och träffa människor. Inte minst ville man höra historier och tradera tidender.

– Tänk om det är Olof och Gangulf!

Geirs förväntan gick inte att ta miste på.

– Det kan vara vem som helst, sa Gisle. Fridbjörn, får vi gå dit?

– Holmdis och jag ämnar oss också dit, samt Smid-Ebbe. I morgon bitti går vi. Vem vet vilka det är som har kommit.

– Vi tar med ekorrskinnen, föreslog Rörik, och byter.

Bröderna hade ägnat lediga stunder förra vintern åt att snara ekorrar. En och annan mård hade de också tagit.

Vandringen dagen efter gick fort. Morgonen lovade vackert väder men ännu dröjde kylan i luften. Daggen glimmade som silver i gräset och trädens lövverk lyste i höstens färger, men än skulle det dröja innan löven föll. Ed låg halvvägs till Hersby och snart kunde de se solens blänk i viken, genom trädens bladverk. När de kom fram till Ed låg mycket riktigt några båtar uppdragna på strandängen. Bredvid låg högar med gods, både redskap och varor från främmande land. Tält var resta; här och var pyrde glöd. Runt omkring fanns såväl långväga som folk från trakten. Några var från det närbelägna Ed, en av de rikaste gårdarna i Soland, andra från den övriga bygden.

Gisle och Geir, ÖdesvävLäs denna berättelse GRATIS!