21 Skratt och bad

3 0 0

Samtidigt som bröderna återupptog kampen ökade stridslarmet. De hade varit alltför upptagna för att lägga märke till att ännu ett stort skepp hade angjort båt-bråtens andra sida. Liksom Aesirs hade det ett drakhuvud i fören. Dessutom var det målat, något som Gisle aldrig förut hade sett, i en mörkt blå ton. Det måste vara det dyrbaraste skeppet i Midgård, tänkte han.

Återigen strömmade mängder av kampdugliga daner över relingen. Skrän och skrammel blandades med stön och rossel, män kämpade modigt eller flydde i skräck. Gisle och Geir flyttade sin uppmärksamhet mot den nyanlända båten och gjorde vad de kunde för att försvara sig. Trots att danernas ena drott nu var dräpt stod det snart klart att den andre var i högsta grad levande; sakta men säkert klämde hans män svitjod från två håll. Kung Erik fruktade att stridslyckan skulle gå honom ur händerna. Nu hade han behövt Östen; ett folk med två kungar har fortfarande den andre kvar, tänkte han, om den ene blir dräpt. Det gäller svitjod likaväl som danerna.

Snart hörde Bausi att hans bror var död. Han greps då av raseri, stred som ett vilddjur och manade sina män att kämpa som ulvar mot svitiods svin. Här skulle inte bara vinnas ära, här måste utkrävas mansbot och hämnd.

Gisle och Geir fördes i en malström av män både hit och dit; de kunde inte längre styra vart de tog vägen. Trängseln var svår och överallt stred kämpar mot varandra. Geir hade fullt upp med att svinga Grid för att avvärja hugg och slag. Gisle utdelade stick där han kom åt, men att hantera ett långt spjut i trängseln var inte lätt. Läget var svårt; i tumultet växte hopplösheten bland svitjods krigare, som den kan göra hos dem som förs till slakt, vare sig det rör sig om människor eller djur.

– Hur kan vi komma ur det här dödläget, väste Geir i Gisles öra.

– Ligg lågt. Och skydda oss med skölden. Håll den över oss så kanske vi inte syns.

– Syns gör vi nog, och hålla den över oss styr inte jag; Grid håller sig där hon finner bäst. Om det regnar uppifrån far hon över våra huvuden, regnar det från sidan far hon dit.

– Gör hon också att vi inte syns.

– Jag skulle inte tro det. Håll dig du beredd med Bane.

– Jag förmår knappt hålla i honom; snart bryts han.

– Håll spetsen upp och skaftet ner.

– Jag försöker, men vill heller inte sticka våra egna män.

– Bit ihop! Snart är det över, på det ena eller andra sättet.

– Hoppas det blir på det ena. Det andra vill jag inte tänka på.

– Tänk då inte på något alls.

– Haha, det är lättare sagt än gjort.

– Se upp nu, där öppnar sig en glänta i skogen av män.

– Ja, och ser du varför?

– Ojdå! Han är förfärlig, danernas drott.

Bausi stod hög som ett berg på andra sidan gläntan. Genom sin storlek, sitt raseri och sin klädsel injagade han skräck hos alla motståndare. Stridsrocken var broderad med silver och svärdsknappen av guld med inläggningar av granater blänkte; solen speglade sig i skräckhjälmen. Runt dess kant dansade figurer och baktill hängde ett nackskydd av järnringar. Ögonen anades genom ansiktsmaskens hål, därunder dolde ett yvigt skägg det mesta av ansiktet.

När han närmade sig flydde folk åt alla håll. Fann de ingen utväg åt sidorna rörde de sig uppåt, klättrande över såväl fränder som fiender. Många föll då för Bausis hand, eller de fienders som de klättrade över.

Gisle och Geir, ÖdesvävLäs denna berättelse GRATIS!