5 Strandhugg

4 0 0

Nykr hade under eftermiddagen hållit mot väst och nu visade sig ett pärlband av öar på styrbords sida. Först liknade de mest streck vid synranden men allteftersom man närmade sig framträdde berghällar och klippor. De yttersta skären var låga och syntes knappt över vattnet; längre in i skärgården växte buskar och tall på öarna. Man tog ner seglen och rodde till dess Nykr och Harald gjorde tecken att vila på årorna. De verkade känna såväl vattnen som öarna och Gunn slöt sig till att de hade varit här förut. Sista sträckan stod solen rakt föröver; klipporna såg svarta ut i motljuset. Man rodde försiktigt in i en skyddad vik och förtöjde båtarna samt band ihop dem vid varandra. En kort stund senare stod tält på varje båt; eldar brann på stranden; kött kokade i kittlar.

En natt i land var alltid välkommen för sjöfarare.

Stämningen var god, männen var muntra. Mat och öl fanns i överflöd och flickorna fick också smaka. Man hade härjat flera gårdar längs kusten och fångsten verkade vara riklig. Karlarna samtalade om sin gamle kung, Halfdan, som gammal och trött inte längre iddes kalla till utrodd. Tids nog finge dennes söner Aesir och Bausi ta över, menade man, men innan dess fick man nöja sig med egna färder.

Ibland förtalde någon en historia; framför allt Harald tycktes känna många öden. Från sin plats vid framstammen hörde Gunn att han hade färdats vida omkring och deltagit i många strider. När han talade lyssnade alla; även Gunn fängslades av hans röst, fastän hon varken förstod eller hörde allt. Det är märkligt, tänkte hon, hur vissa människor är begåvade med en fängslande stämma. Andra tröttnar man på genast, även om det de säger är klokt. Hon anade att Nykr tillhörde den senare sorten; det var kanske därför han valde att tiga. Eller så tog han in mer än han lämnade ut.

Framemot skymningen hade några somnat medan andra spelade spel. Nykr och Harald vandrade av och an på strandängen och samtalade. Efter ett slag såg Gunn hur Nykr bjöd Harald ombord på sin båt; de satte sig i tältet. Deras röster ljöd över däck medan mörkret sänkte sig; ibland skrattade de, ibland tycktes de oense. Efter ett långt tag kom båda ut igen. De ställde sig vid relingen och lättade på trycket.

- Det var skönt, utbrast Harald.

Nykr skulle till att svara när han vinglade till; snart återfick han balansen men strålen for både hit och dit. Han måtte ha druckit mycket öl, tänkte Gunn. Haralds stråle är stadigare.

Ögonblicket efter tystnade Nykr, vände sig om och fixerade Gunn så pass länge att deras blickar möttes. Sedan tog han i relingen med ena handen och riktade strålen tillbaka i vattnet. När han var klar gick han fram till henne. Harald gick tillbaka till tältet.

– Ön är inte stor, sa Nykr, och du klarar inte att simma till nästa. Du är ensam; vi är två tolfter män. Om jag löser dina band ska du inte göra något som du får skäl att ångra.

Gunn tänkte hårt; om jag trotsar Nykr förblir jag bunden och saknar varje möjlighet att bli fri. Jag kan förvisso försvinna i mörkret, men inte lämna ön; det är för långt och dessutom lätt att simma vilse i mörkret. Och att gömma sig tills det blir ljust och sedan simma, går inte heller; då är min flykt redan känd och månget öga spanar över vattnet. Och vad skulle de ta sig till med Ginna? Och hon utan mig? Att låtsas vara medgörlig är en utväg, men var den slutar vet ingen.

– Jag inser att det du säger är sant, sa hon. Jag har sak emot dig, och när jag får tillfälle ska jag utkräva hämnd. Men som läget är kan jag inte annat än att göra som du säger.

– Gott, sa han lossade repet. Din syster, är hon lika klok som du?

– Fråga henne själv, sa Gunn.

Gisle och Geir, ÖdesvävLäs denna berättelse GRATIS!