17 På Själland

3 0 0

Småningom återvände vardagslivet i Tissö. Aesir och Bausi hade förvisso gripits av ursinne över Nykrs angrepp men var tillfreds med Gunns och Ginnas förmåga att försvara sig. Visa av skadan utsåg de en särskild styrka att skydda Tissö när de nu själva rodde ut. Liksom hos svitjod stannade nästan hälften av Själlands krigare hemma för vak och värn. Resten for till Viken för att plundra. Harald utsågs att sköta vakthållning och försvar av Tissö med omland.

De senaste dagarna hade eldar synts brinna på höjder utefter svitjods flottas färdväg; genom dessas tysta bud fick kustbefolkningen tid att sätta sig i säkerhet. Ofta var larmet onödigt eftersom svitjod ännu inte hade nått utroddens mål. Dock måste man ibland plundra för att fylla på förråden; det blev nödvändigt främst vid Bornholm och längs Skånes sydkust. Om brinnande vårdkasar var flottans förebud, blev brinnande gårdar dess bittra efterbörd.

Efter veckor till havs med omväxlande strandhugg och segling, samt förlig vind, stiltje eller motvind, gick man genom Öresund. Kung Erik hade förtrogna i danernas land och hade på så sätt ganska god reda på var motståndarna befann sig. Att Aesir och Bausi var norrut i Viken var goda nyheter: Erik skyndade mot Själland för att härja medan de var borta. Valet stod mellan kungsgårdarna Leidhra eller Tissö.

Gisle och Geir satt tillsammans med Olof och Gangulf.

– Varför går vi mot Tissö och inte mot Leidhra, undrade Gisle.

– Leidhra ligger illa till, svarade Olof.

– Hur då?

– Det ligger längst in i en vik. En trång vik. Seglar vi in där med alla våra fartyg kan vi bli instängda. Den risken vill Erik inte ta.

– Men jag har hört att man kan gå över land från östra stranden.

– Det går, men är flera rastmil. Tissö ligger närmare havet, bara en rastmil in i land.

– Men Leidhra är väl rikare?

– Leidhra är äldre, men Själlands kungar vistas också i Tissö. Det är möjligt att vi får lika gott byte där.

Gunn och Ginna anade oro i landet. Överallt var rykten om ofärd i omlopp. Men tidender färdades på krokiga vägar, från mun till mun, varför det inte alltid gick att lita på vad som sades eller när det hade hänt. Denna sommar, förvisso deras första på Själland, kändes dock varslen verkliga. Kort efter att de hade sett sina makar segla iväg mot Viken började en ström av flyktingar anlända från den skånska sidan av sundet. Alla förtalde om en stor flotta från svitjod. Budet spreds över allt Själland, på snabba fötter och med raska tungor.

– Tror du våra bröder är med?

– Du menar om jag tror att det blir som Arvakr sa? Att vi får träffa någon av dem.

– Ja.

– Jag vet inte. Det vore roligt att träffa dem. Men om de kommer hit är det i härnad. Då lär återseendets glädje bli grumlad.

– Det var kanske det Arvakr menade när han sa att vi skulle få återse en av dem, men inte på det sätt som vi vill.

– Vad kan vi göra?

– Vaka och galdra.

– Låt oss tala med Harald också.

Den natten galdrade Gunn och Ginna tillsammans med gårdens folk. De använde smyckena de hade fått av Arvakr och galdrade till många makter för dem de höll kära; Aesir och Bausi, sina bröder, hemma eller i härnad, samt alla i Tissös hovgård, särskilt Harald som var satt att värna den.

Gisle och Geir, ÖdesvävLäs denna berättelse GRATIS!