2 Till Tuna...

13 1 0

Vinden hade mojnat. Syrsorna spelade på ängen och några jordhumlor surrade mellan klöverblommorna. Fridbjörn stod och täljde plugg till en lie, vars knagg hade gått sönder, och samtalade med sina söner Rörik och Radulf. Hans hustru Holmdis, samt döttrarna Frida och Fröjdis, var i hallen jämte några av gårdens kvinnor; de röjde upp efter kvällsvarden.

– Men även om Bauge gjorde ett hål i berget och Oden gjorde sig till en orm, förstår jag inte hur han kunde komma igenom, sa Radulf. En orm ringlar sig fram och det går ju inte i ett långt hål.

Bröderna talade med sin far om den gången Oden hade stulit skaldemjödet från jätten Suttung; denne hade gömt det inne i berget och satt sin dotter Gunnlöd att vakta det.

– Han kanske gjorde sig stel som en pinne och så sköt Bauge igenom honom, försökte Rörik.

– Visst, eller så drog Gunnlöd honom i huvudet för att hon ville att han skulle komma in till henne i berget.

– Nja, sa Fridbjörn. Om nu Oden kan skifta hamn, och bli en orm, samt en mängd andra saker, tror jag färden genom hålet var en enkel sak för honom. Glöm inte att han är en gud. Gudar gör saker som vi människor inte alltid kan förstå.

Han tystnade och pekade.

– Det kommer någon där borta.

Alla tre vände sig om. Jo, från Skälbyhållet kom två gestalter ut genom skogsbrynet. De rörde sig hastigt.

– Det är svårt att se härifrån, men mig synes de vara Gisle och Geir. Det rör sig i alla fall inte om några fullvuxna män. Vad gör de här, ensamma och vid den här tiden?

– Vi går och möter dem, föreslog Rörik.

– Sisten fram får heta Bofi, ropade Radulf.

Båda satte av i språng mot sina tvåmänningar; ingen ville heta Bofi. Det betydde tjock och klumpig person.

Fridbjörn gick in i hallen och berättade för Holmdis och döttrarna att broderns två yngsta söner var på väg. När de kom ut på gårdstunet hade grabbarna mötts, men de kunde se att något inte var som det skulle. I vanliga fall skulle de ha brottats och sprungit omkring. Nu rörde de sig målmedvetet framåt. Rösterna hördes inte förrän de kommit halvvägs, och då endast ett lågmält samtal. Inte det vanliga stojet.

– Farbror och faster, vår gård har lagts öde, stötte Gisle fram.

– Vad säger du? Berätta!

Geir tog över eftersom han var mer talför än sin storebror.

– Vi jagade och när vi kom åter från skogen fann vi gården härjad. Mor och far är dräpta, hallen är aska och vi hittar varken gårdsfolket eller Gunn och Ginna. All boskapen är också borta.

Geir berättade så sakligt han förmådde. Det märkets att han hade gråtit och han lyckades inte dölja det helt. Jag måste vara stark, tänkte han. Störstebror Olof skulle inte komma tillbaka förrän i höst och till dess måste han och Gisle hålla ut. Denne stod bredvid och hans ansiktsuttryck var en blandning av beslutsamhet och rädsla.

– Såg ni någon av rövarna?

– Nej, allt var över. Vi gick hemifrån tidigt i morse och kom åter på eftermiddagen; allt hände när vi var borta.

– Och ni såg inget ovanligt på vägen hit, frågade Fridbjörn.

– Ingenting. Bakarum, Ed och Skälby var som vanligt.

Gisle och Geir, ÖdesvävLäs denna berättelse GRATIS!