Gisle och Geir, Ödesväv

21 Skratt och bad

Bausi hejdade sig när han fick syn på Gisle och Geir. Han betraktade dem ett kort ögonblick; det ryckte under skägget, i ena mungipan. Sedan började han skratta, först försiktigt, som åska på avstånd, sedan som åska på nära håll och till sist som full storm. Bröderna kunde se hur det fladdrade i skäggen på dem som stod närmast. Bausi tjöt av skratt; och avslöjade att det fanns en mun bakom allt skägg. Detta var helt enkelt det mest dråpliga han hade sett på länge: två pojkar, knappt ynglingar, som delade på ett spjut och en sköld, i en trängsel där ärrade kämpar flydde för livet.

Bröderna stod där och visste först inte riktigt vad som hände. Hur kunde danakungen mitt i allt allvar börja skratta? Och hans män med. De tjöt som ulvar.

– Vad är det han skrattar åt? Geir hade sina aningar men måste ändå fråga.

– Jag är rädd att det är åt oss.

– Oss, varför det?

– Tänk efter! Vi är mindre än alla här omkring, och vi delar på en sköld och ett spjut. Dessutom är det för trångt att använda spjut.

– Inte nu.

– Vad då, inte nu?

– Här är ju gott om rum; folk har flytt.

– Ja, det har du rätt i, sa Gisle och tog hårdare om Bane.

Bausi kastade huvudet bakåt så att skägget stod rakt upp i skyn. Det blev det sista han gjorde. När skrattet började lägga sig och han åter riktade sin uppmärksamhet på de små kämparna, kändes redan Banes klinga mot halsen. Små eller inte, hade de givit sig in i leken fick de leken tåla, var hans nästa tanke, men han fullföljde den aldrig. I stället tog han sig om strupen, på samma sätt som Nykr hade gjort, men det var för sent. Livet rann ut med blodet och snart låg han i en väldig hög på däcket.

Bland männen blev det med ens väldigt tyst. Sedan kastade sig alla danerna, som på en given signal, mot Gisle och hojtade om hämnd. Svitjod jublade och gjorde vad de kunde för att försvara honom. Grid for som en fjärilsvinge och Geir höll på att få armen vriden ur led både en och flera gånger. I tumultet föstes bröderna fram och tillbaka: över döda män, blodiga däcksplankor och höga relingar. Snart hade de kommit så långt det gick; på andra sidan relingen fanns bara hav.

– Ser du Olof därborta?

– Var då?

– Där! Gisle pekade samtidigt som Grid for upp och fångade en pil.

– Jag ser inte?

– Där, ser du inte? Han kämpar förtvivlat mot två fiender. Se upp!

Gisle hoppade upp på relingen då en storvuxen krigare måttade ett hugg mot honom och försökte manövrera Bane för att slå tillbaka.

– Det var nära! Maka på dig, jag vill också upp.

Geir hoppade upp bredvid Gisle. Båda balanserade på relingen och höll sig i ett vant.

– Olof, hojtade Gisle över stridslarmet. Vi kommer till dig så fort vi kan.

– Ska ni göra det får ni se till att överleva först. Akta er för karlen där!

Den storvuxne hade återigen fått fritt svängrum och högg ännu en gång, nu mot båda bröderna. De hann inte ägna en tanke åt möjliga utvägar utan hoppade baklänges rakt ut i havet. Det sista Olof såg av dem var när Grid viftade till och nästan lyfte Geir ur vattnet.

Gisle öppnade ögonen. Vattnet skimrade grönt; han fruktade djupet såväl som ytan. I djupet lurade Ran, Midgårdsormen och andra odjur som han inte gärna ville tänka på; vid ytan visste han att det flög pilar och spjut. Men han måste upp, måste få luft. Han tog några kraftiga simtag, upp mot den livgivande luften, och vände blicken uppåt; vattnet var rött. Blodughadda tänkte han när han bröt vattenytan och frustande drog ett djupt andetag. Luft!

Han fyllde lungorna samtidigt som han sökte efter hot. Först och främst måste han skydda sig mot fiendens hugg och skott, därnäst hjälpa och skydda Geir. Han vred på huvudet och såg sin bror simma för livet, bort från drabbningen. Avsides såg han båtar som inte deltog i striden.

– Orkar du, flämtade han.

– Jodå, det går. Än du? Geir flåsade, han också.

– Det går, men vi måste komma upp igen. Utan att bli slaktade.

– Där borta flyter ved av något slag. Simma dit, den ger flythjälp.

Det var ett bord, en kraftig planka. Bröderna lade armarna över det och fick på så sätt andrum.

– Ser du något ställe där vi kan ta oss upp.

– Vet inte. Var är Olof?

– Jag tror han är kvar där vi såg honom senast. Där borta!

– I röran där, menar du?

– Ja, men peka inte så yvigt. Ser de oss skjuter de oss.

Knappt hade han sagt det förrän en pil strök tätt förbi och landade i vattnet med ett plums. Strax kom en till.

– Dyk under bordet till andra sidan, skrek Gisle. Vi reser det som skydd.

Sagt och gjort. Bröderna välte bordet på högkant och fick så sätt skydd för sina skuldror och huvuden.

– Vi simmar undan tills de inte når oss med pilar.

De måste simma långt. Tydligen fanns där daner som hade bestämt sig för att hämnas sina kungar, ty pilar fortsatte regna. Ibland fastnade en i bordet men ingen träffade deras händer eller, för den delen, deras kroppar som var oskyddade under vattenytan.

– Ska det regna pilar på det här viset lär vi aldrig komma ombord.

– Där då? De där båtarna? Ser du? Vem kämpar de med?

– Vet inte, men de verkar inte riktigt vara med i striden.

– Är det vänner kanske de fiskar upp oss.

– Och hur avgör vi det?

– Se där, de fiskar upp någon ur vattnet. Där, i den båten.

– Han verkar helt slut. De hjälper honom upp. Går det att se om de är vänner eller fiender?

– Ser inte. Jo, vänta! Inte vän till honom i alla fall. Ser du, han blir slaktad. Och där kastar de en död överbord. Från båten bredvid. Han har inte en tråd kvar på kroppen.

– Likplundrare! Akta dig! Får de tag i oss är vi döda. Ligg lågt så att de inte får syn på oss.

– Varifrån är de?

– Kanske kustbor. Vi har drivit närmare land.

– Bordet då?

– Fäll ner det, vi är utom skotthåll nu.

Bröderna simmade, bort från sjöslaget och bort från likplundrarna. Över havet skränade måsfåglar av alla sorter och storlekar.

Det fanns många sätt attplundra lik.