Gisle och Geir, Ödesväv

17 På Själland

Dagen efter talade de med Harald. Han var medveten om svitjods hot och fick löpande in tidender. Den senaste förtalde att flottan hade siktats seglande norrut. Kanske var den trots allt på väg någon annanstans. Säker kunde man aldrig vara, men danernas land var stort och öarna många. Vem visste, kanske den var på väg mot Viken, liksom danernas egen flotta. Harald hade hur som helst tagit det säkra före det osäkra och samlat en här i Tissö. Även i Leidhra samt på några andra platser hade man samlat styrkor.

Kung Erik gladdes åt den sydliga vinden; efter sydvind kommer ofta dåligt väder, tänkte han, och sedan uppklarnande med nordvind. Det gav honom tillfälle att vilseleda sina motståndare. Därför styrde han nu norrut för förlig vind, i riktning mot Viken. Efter att ha bidat en natt i Halland, vände de söderut. Efter några dygn for de längs Själlands västkust för fulla segel.

Gangulf led; varje natt anfäktades han av rädslans svarta vargar, som oupphörligt gnagde hans självförtroende, det lilla som fanns kvar. Han var helt förvissad om att gripas av skräck så fort det blev strid. Egentligen förstod han att han dugde; samtidigt var han övertygad om att allt skulle gå åt skogen när det verkligen gällde. Han låg ofta vaken om nätterna med hjärtklappning och en känsla av stigande panik. När han väl sov drömde han ofta om skamlig flykt från såväl fränder som fiender, om sin egen flykt.

När de seglade utefter Själlands kust var Gangulf i ett eländigt skick; han förmådde inte längre göra någon nytta utan låg mest och glodde med tom blick. Han åt föga och det han fick i sig kom omedelbart ut, antingen ur munnen eller ur ändan. Bröderna försökte pigga upp honom, men han viftade bort dem.

Det bar sig inte bättre än att man fick stiga iland utan Gangulf. Han låg där han låg och fick utgöra ett par ögon till bland dem som vaktade skeppen. Han lyckades förvisso ta sig iland när man drog upp båten på stranden, men sedan lägrade han sig ombord igen och rörde inte en fena.

Var fjärde man blev kvar vid båtarna, resten följde Erik inåt land. De rörde sig raskt genom kustlandskapet. Fälten var vida och här och var såg man betande kreatur. Nära kusten var träden formade av havets vindar: mot sjön kröp de nästan efter marken men på läsidan växte de höga och frodiga. Geir märkte att det fanns körsbär; han lät sig väl smaka varhelst han kom åt.

Harald fick budet om fiendeflottan samtidigt som skeppen drogs upp på stranden. Det var en lika ovälkommen som överraskande kunskap, eftersom svitjods flotta senast hade setts segla norrut. Men förhoppningarna som hade väckts då hade varit falska; i verkligheten stod svitjod för dörren, starka och stridsvilliga. Han förbannade sin kortsyn och insåg att ingen tid fick förspillas.

Raskt samlade Harald allt folk i Tissö; trehundra huvuden räknade han, inte mer. Kunde han få hit karlar från Leidhra skulle han kanske kunna vräka inkräktarna tillbaka i havet, men han visste också att fiendens övertag bestod i överraskning och snabbhet. När förstärkningar äntligen anlände skulle angriparna vara åter till havs. Utan något större hopp sände han ändå iväg budbärare. Till häst skulle de kunna nå Leidhra samma dag och två dagar senare skulle krigarna kunna vara i Tissö. Det var en strimma av hopp, inte mer.

Kung Erik skådade ut över fältet. Han hade flera fördelar: solen i ryggen, svagt utförslut och en betydligt större styrka än motståndarna. Detta blir en enkel seger, tänkte han. Han formerade fylking och eggade sina män:

– Svitjod skingrar skamlig skock; oskyddat Själland skövlas. Nu är tid för hugg och hämnd. Nu är tid för rån och räd. Nu är tid för daners död.

Hela hären galdrade; var och en mumlade förbannelser och svor bak sköldkant. Dessutom trampade de på marken där de stod; ett malande ljud av tramp och galder drev med vinden över fältet. I Haralds här lät sången hotfull; det rytmiska surret från hundratals strupar steg och sjönk. Mången motståndare miste modet.