Gisle och Geir, Ödesväv

14 Oråd och försåt

Det var ingen som såg Arvakr försvinna; en dag var han bara borta. Någon siktade en örn som kretsade i skyn vid ungefär samma tid, men det var osäkert om den hade något med honom att göra. Men när örnen var borta märkte gårdens bryte, han som hade hand om visthus och matbodar, att mängder av det frankiska vinet saknades. Det var med stor oro som han meddelade brödrakungarna förlusten. Dessa tog dock saken med ro.

- Frikostiga furstar förväntas fägna framstående främlingar, sa Aesir.

- Hans råd var värda allt vin i visthuset, sa Bausi. Och än har vi många tunnor i behåll.

Aesir och Bausi talade mycket om Arvakrs gästning och råd. Han hade haft kloka synpunkter kring allt som rörde värn och härnad, men på en punkt kom de inte överens: Bausi kunde gå ed på att Arvakr hade manat till värn mot svitjod som ämnade härja på Själland men Aesir var lika säker på att han hade sagt att det var österut svitjod ämnade sig, varför det vore ett utmärkt tillfälle att själv dra i härnad. Bröderna trätte och särskilt förargligt var det att man inte längre hade Arvakr att fråga. Till sist fann de ingen annan råd än att dra lott om saken: att värja Själland, eller att härja andra länder.

Lotten valde att härja och bröderna valde Viken.

Veckorna gick och Arvakr kändes efter en tid som ett overkligt minne. Om det inte vore för smyckena som Gunn och hennes syster hade fått hade de kanske tänkt att allt bara var en dröm. Men smyckena var verkliga; systrarna bar dem dagligen och kände deras tyngd. I brasans sken syntes de levande.

Aesirs och Bausis glädje i systrarna var påtaglig. Så fort deras plikter tillät, vistades de hos dem. Gunn och Ginna drogs också till sina makar. De hade överlag inga problem att finna sig tillrätta i Tissös hovgård. De blev bortskämda och förfogade över tillgångar som de hemmavid ens inte hade vågat drömma om. Vissa av kläderna de nu bar var gjorda av tyg från fjärran länder; framförallt var de förtjusta i det blanka sidentyget från Asien. Utöver Arvakrs smycken, som var de yppersta, hade de många andra klenoder att pryda sig med, bland annat halsband, nålar och spännen.

De två kungaparen levde ännu i en lycklig tillvaro med varandra, okunniga om vad framtiden månde medföra. Såväl dagtid som nattetid grodde deras kärlek. Folk pratade om dem, för det mesta med välvilja.

Mer än endast kärlek grodde, där var också tillökning att vänta. Ginna hade redan kring midvinter märkt att kroppen inte bar sig åt som den brukade.

– Jag tror att det gror i mig.

– Är du säker?

Gunn såg allvarligt på sin syster.

– Ja, det har gått en månad över tiden.

– Det syns inte.

– Klart det inte gör, det är bara i sin början.

– Mår du bra?

– Det är som vanligt.

– Underbart! Jag gläds med dig.

Gunn log och tog systerns hand.

– Jag finns här och hjälper dig när du än behöver det.

– Tack, jag låter dig veta om det är något. Men än så länge är jag din samma gamla vanliga syster, om än i kunglig glans.

– Och jag din; vi håller alltid ihop, vad som än händer.

Det dröjde inte lång tid förrän Gunn märkte att det grodde i henne också.

Dagarna blev längre och när solen visade sig värmde den. Snön och den is som hade legat i vikar och längs skyddade norrstränder smälte. Båtar och fartyg sågs över och lagades, tjärades och sattes i sjön. Trots att fartygen var drevade med ull och tjära måste de svälla innan de var täta. Gamla fartyg krävde mera arbete; det kunde vara fråga om spruckna bord, rostiga spikar eller öppna nåt. Riggen måste vara i gott skick, i synnerhet segel och tågvirke krävde regelbunden översyn och ständigt underhåll. Därtill kom arbetet med att utrusta fartygen: segelduk, tåg, tjära, spik, virke samt verktyg behövdes ombord. Sist men inte minst gott manskap; en tolft var det vanliga mantalet i varje båt. Var och en förde med sig skaffning och utrustning, inte minst vapen.