Gisle och Geir, Ödesväv

14 Oråd och försåt

– Vad skulle det vara?

– Jag vet vart svitjods kung Erik ämnar sig i sommar. Är den kunskapen av värde för dig och din bror?

– Den är mycket värd. Ja, verkligen mycket värd. Vad fordrar du i gengäld?

– Jag vill ha dem av dina krigare som dör i sommarens härnad.

– Ja, de döda har jag inte mycken nytta av. Dem kan du få. Nå, säg nu vart ämnar sig kung Erik.

– Han ämnar sig hit. Allt svitjod är trötta på de danska härjningarna. I sommar kommer de i härnad för att hämnas och härja.

– Ditt råd är gott men dina tidender dystra. Jag tackar dig och lovar dig dem av mina krigare som faller i strid. Men nu när vi kan förbereda oss blir det inte lika många.

– Kanske inte, sa Arvakr. Och kanske ändå, lade han till nästan ohörbart.

Arvakr stannade några dagar i Tissö. Varje kväll satt han ömsom i Aesirs, ömsom i Bausis högsäte. Han åt inte mycket, men drack desto mer. Han var en märklig man och många lade märke till den ovanlige gästen. Man undrade på hans avsikter och varför Aesir och Bausi tycktes förlita sig på hans råd. Vad var det för en figur?

Gunn och Ginna fick en egen hälsning av Arvakr. En kväll i högsätet lutade han sig över mot Ginna och satte handen för munnen.

– Dina bröder mår väl.

– Du pratar strunt, inte känner du dem?

– Inte?

Arvakr såg på Ginna, till lika delar road och allvarlig. Nu lutade sig också Gunn fram.

– Fråga honom hur många bröder vi har.

– Tre, svarade Arvakr innan Ginna hade hunnit upprepa frågan. De är Olof, Gisle och Geir.

Flickorna bytte blick.

– När såg du dem?

– I höstas, vid Alva. De vistas hos Fridbjörn och Holmdis. Ni får återse en av dem till sommaren. Om jag inte misstar mig blir det knappast på det vis som ni skulle önska.

– Hur så?

– Vänta och se. Men ta väl hand om era kungliga makar så länge de är hos er.

– Det gör vi med stor glädje. De är både goda och frikostiga, och blir hos oss tills de far i härnad i sommar. I höst får vi dem åter.

Arvakr betraktade Gunn ett ögonblick och mumlade något ohörbart. Ginna tyckte sig uppfatta något om "öde".

– Eftersom ni ännu inte har fått bot efter Oniding och Helga, har jag med mig dessa.

Han tog fram två par guldsmycken och gav dem varsitt. Gunn kände tyngden av det i sin hand och lade märke till ett fint mönster av granatinläggningar. Det löpte över smyckets yta och formade bilder av människor och djur: fantasiväsen, hästar och fåglar. Hon hade aldrig sett något liknande. Ginna satt bredvid; båda gapade stumt.

– Bär dem alltid, som prydnad och till hands. I trångmål göder de galdern och gör sejdaren mer synsk. Bruka dem med måtta.

Efteråt visste flickorna inte om de skulle glädja sig åt samtalet, eller oroa sig. Smyckena var fantastiska, men att återse sin bror på annat sätt än de önskade lät olycksbådande. Och hur kom det sig att denne man gäldade bot för deras föräldrar? Vad hade han med den saken att göra? Det var ju Nykr och i viss mån Harald, samt deras män, som de hade sak emot. Men alla utom Nykr hade visat sig vara rättskaffens män som det gick att lita på.