Gisle och Geir, Ödesväv

13 Vapenting

Sedan var han borta. Kungen och hans män hade också gått vidare, mönstrande andra män; Olofs egna fränder var på väg in i hallens värme. Själv stod han ensam kvar och var inte riktigt säker på vad han hade varit med om den senaste stunden. Var Nattfari verklig, eller hade hans egen håg farit iväg med honom i den vinterkyla och halvdager som rådde?

Han vände sig om för att följa de andra men hejdade sig. Där fanns vapen som han måste ta hand om: Bane, Bite och Grid. Dem hade han inte haft förut.

Om kvällen satt Erik i ena högsätet och Nattfari i det andra. Med dem i salen var Eriks närmaste män, något hundratal. Här kallades Nattfari Jolnir, vilket kom sig av att han vistades i Uppsala mellan jul och midvinter. Den grå kappan som han hade haft på sig hos Fridbjörn och Holmdis var borta; nu klädde han sig lika dyrbart som kung Erik själv.

– Erik, vilken av dina män skattar du som den bäste skalden, frågade Jolnir.

Erik tänkte en stund.

– Jag menar, vem här inne förstår ords innebörd bäst, även sådana som snärjer varandra?

– Bror Östen har gott anseende för sina kväden och dikter. Han känner ords innebörd och vet sakers rätta namn.

Jolnir funderade.

– Hur är du själv?

– Nog vet jag ett och annat; inte många kväden får mig att grubbla.

– Vem av oss tror du vet mest?

– Inte tror jag mig vara utan utsikt i prövning mot dig. Låt oss mäta våra förmågor.

Männen närmast intresserade sig för samtalet; en kraftmätning var alltid spännande, även om man kämpade med verb och inte med våld.

– Om vad vill du att vi ska tävla?

– Vad föreslår du själv?

– Kan du ord och inte jag, vinner du seger i sommar. Kan jag ord och inte du, vinner jag de fallna krigarna.

– Låt gå. Vem börjar?

– Du först.

– Då spörjer jag dig: vilka är havdrottens döttrars namn?

– Om du med havdrotten menar Aegir, som brygger havets skummande öl och har sin hall under Laesö, och med döttrarna menar dem han har med Ran, som härskar i fiskarnas rike och rånar dem som färdas däruppå, är dessa de nio vågorna. De nämns Himingläva, den som solen lyser igenom, Duva, den gungande, Blodughadda, den blodhåriga som syns vid slakt till havs, Häfring, den hävande, Unn som betyder bölja, Hrönn, den sugande, Bylgia, den svällande, Båra som bär och Kolga, den kalla. Men vet du vilken som är värst?

– Vågor kommer nio och nio; den värsta är liksjön, den som kommer sist. Men vet du då nog att nämna Aegirs fader?

– Mistblinde sänder dimma så tät att man inte ser handen framför sig.

– Rätt talat. Din tur igen, sa Erik.

– Av jätten Ymers kropp skapades världen av bröderna Oden, Vile och Ve. Vad användes till vad?

– Ymers blod blev till hav och sjöar, av köttet gjordes jorden, hans ben blev berg, tänderna stenar. Av håret gjordes träden, av huvudsvålen himlavalvet och av hjärnan molnen som driver över himlen.

– Rätt svarat, sa Jolnir, men frågan var inte svår; detta vet alla.

Han betraktade sin värd ur djupa ögonhålor, så djupa att Erik för ett ögonblick fick för sig att de bara var hål, utan ögon. Ändå tycktes denna man se allt. Han vet inte bara vad som tilldrar sig bland människor, han vet också sådant som rör gudar och döda. Han är inte mänsklig, tänkte Erik; jag vill lära mer om hans hemvist.