Gisle och Geir, Ödesväv

12 Snöbollskrig

Geir rullade snöbollen som växte varv för varv. Snön föll fortfarande och trots att det började skymma hade han inte en tanke på att gå inomhus. När det var kramsnö gällde det att passa på. Han och de andra byggde en ringmur och ett ansenligt förråd med kastbollar.

De hade givit sig iväg hemifrån innan gryningen och återkommit med en tolft ungar från granngårdarna redan innan solen gick upp. Nu hade visserligen flera återvänt hem, det var inte lämpligt att färdas efter mörkrets inbrott, men de som var kvar höll på att finslipa murverket. Sist av allt skulle man gjuta vatten över muren; om natten blev kall kunde vallen frysa till is.

Även Gangulf och Olof hjälpte till med arbete och goda råd. Bland annat hade de sett till att borgen hamnade på en liten kulle, så att angriparna måste kämpa i motlut.

Nästa morgon hade det snöat ännu mer men nu gick snön inte längre att krama, till det var den för kall. Naborna infann sig redan i gryningen. Olof och Gangulf deltog inte själva i kampen utan dömde, löste tvister samt bidrog med goda råd.

Rörik och Gisle var ledare för varsitt lag; det ena försvarade borgen, det andra angrep den.

– Jag väljer Radulf som märkesman, sa Rörik.

– Då väljer jag Geir

Gisle gjorde som Rörik och valde sin bror.

– Sedan väljer jag Karl.

– Vilken Karl?

– Ja, gissa vilken.

Spridda fniss hördes.

– Ofäti-Karl så klart. Han är stark som två vuxna.

– Han äter också för två, sa Gisle, har jag hört. Två vuxna. Jag väljer Frida.

– Leif.

– Galmi.

– Fröjdis.

– Gudrun.

– Fundin.

– Lafse-Karl? Äh, ni kan få honom.

– Aldrig, ni får allt ta honom.

Lafse-Karl såg ner i marken. De få gånger han var med de andra lyckades de såra honom, själsligen om inte kroppsligen. Han var ingen man gärna hade i laget utan uppfattades som saktfärdig. Ofta fick han egendomliga ingivelser som inte lockade någon annan än honom själv. Därför gick han också mest ensam. Utom idag, då han hade valt att vara med de andra; ingen förstod riktigt varför eller hur det hade gått till. Nåja, tänkte Gisle, det är som det är. Vill man kriga får man hålla tillgodo med de kämpar som finns till hands.

Gisles lag började "ute", det vill säga att de fick vara angripare och Röriks lag försvarare. Slaget började med att Gisle kastade en vidja över borgen. Den fick symbolisera Odens spjut, det som kastades över fienden före riktiga slag, och som vigde kämparna åt Allfader. Snart följdes det av snöbollar, kokor samt en och annan isboll, såväl mot borgen som ut från den. Eftersom snöbollarnas verkan var måttlig dröjde det inte länge förrän Gisles lag försökte sig på en stormning. Först prövade man att ta sig över muren med en stege, men försvararna knuffade hela tiden ner den. De hade en lång vidja med en klyka i änden som nådde långt. I stället försökte angriparna gräva en tunnel in i borgen, samtidigt som man fortsatte med stegen för att avleda försvararnas uppmärksamhet. Grävarbetet gick trögt; vallen var hård.

– Vart ska du?

Gisle skrek åt Lafse-Karl, som var på väg mot gården. Fegisar som flydde fördrog han föga.