kiss me | h.s

4.4

Harrys perspektiv.
Det känns rent ut sagt för jävligt. Jag slår hårt i ratten flera gången för att få ut all ilska. Helvete också. Varför ska jag alltid klanta till det? Jag har träffat någon som jag verkligen tycker om, någon som bryr sig om mig, någon som jag har roligt ihop med. Men jag sabbar det gång efter gång och tar henne för givet. Jag tog för givet att hon skulle komma tillbaka, men nu hände det tvärt emot, hon åkte. Med tunga steg går jag in i turnébussen. Klockan börjar närma sig ett och jag borde gå och lägga mig egentligen, men jag vet att det kommer bli en sömnlös natt.
"Det kommer fixa sig Harry" säger Mark och klappar mig på axeln.
"Jag tror inte det gör det den här gången" suckar jag.
"Sov på saken så blir det bättre ska du se" säger han och försvinner till sin säng. Jag hämtar Alisons kudde som luktar precis som henne och kryper upp i min säng. Just nu hatar jag mig själv. Jag har utsatt henne för så mycket skit. Kommentarerna, Zoe, Jacob, Kimberly, Kay, allt. Utan att jag försöker hålla emot låter jag mina kinder blötas ner av mina tårar.
"Fan" mumlar jag och torkar bort tårarna. Jag undrar vad hon gör nu, sover hon? Gråter hon? Skrattar hon?
Hon pratar säkert med någon på planet, hon är alltid social och glad när det gäller nya människor.
"Harry?" Nialls röst väcker mig ur mina tankar. Jag torkar bort tårarna och drar bort det lilla draperiet som hänger runt sängen.
"Det kommer fixa sig, hon behöver säkert bara vara ensam ett tag och tänka på det" säger han och klämmer fram ett vänligt leende. Jag vet att det inte kommer fixa sig så jag hummar bara som svar.
"Syns imorgon" säger han och drar igen draperiet. Jag drar fram min mobil ur bakfickan, inga nya sms eller samtal. Fingrarna styr in på hennes Twitter och Instagram. Bilderna på oss får mitt hjärta att värka. När jag tittat igenom varenda bild från henne går jag över till mina egna istället. Bilden från Louis fest när hon lutar sitt ansikte mot mitt bröst och skrattar, jag sa något som detta måste jag få på bild som bevis att du inte alltid tycker jag är dum i huvudet. Jag är dum i huvudet, men hon tyckte om mig ändå. Jag vågar inte hoppas på att vi kommer tillbaka till varandra, men även om den gnistan finns där innerst inne är den liten, så liten att ifall jag göra ett enda litet fel till slocknar den och kommer aldrig kunna tändas igen. Mina ögon blir tyngre för varje sekund som går och efter ett par timmars stirrandes på mobilen och in i väggen somnar jag tillslut.

Alisons perspektiv.
Vanligtvis skulle jag antagligen pratat med kvinnan som sitter bredvid mig, men nu stirrar jag bara rakt ut genom fönstret. Ena halvan av mig vill att planet ska vända och åka tillbaka till Harry och att jag ska förlåta honom, men andra halvan orkar inte för det kommer bli likadant igen. Jag ska prata med Jennifer, på något sätt måste jag kunna bryta kontraktet även fast de sa att det inte går.