kiss me | h.s

2.8

Alisons perspektiv. 

Jag vill inte att det ska göra det, men det känns, det känns så mycket, för mycket när han säger att han träffade den där tjejen flera gånger efter festen. Bilderna med hennes tunga nerkörd i hans hals får mig att må illa, sättet hon log mot mig när jag kom in, det var inget vänligt leende. Men om jag blir så sårad utav att han sa så, så betyder det bara en sak. Jag har känslor för honom, men jag vill inte erkänna det för mig själv. Den fortfarande ljumma luften träffar mig när jag försvinner ut från Harrys hus. Jag behöver vara utan honom ett tag, det går inte att tänka igenom allting som jag fått reda på när han är i samma hus. Jag slänger iväg ett sms till Hayley för att berätta att jag är påväg. Hon sa att jag kunde komma över, Eric var där så jag skulle få träffa honom. Jag vill inte besvära henne med att hon skulle hämta mig och jag ville inte ha skjuts utav Harry så jag bestämmer för att gå, även fast det kanske tar en stund men jag kan behöva lite ensam tid ute med frisk luft. Efter en halvtimme i min egen värld med musik på Londons gator är jag utanför Hayleys dörr. Jag trycker på ringklockan och hör steg inifrån. Jag hoppas han där Eric gör Hayley lycklig, hon förtjänar det. Dörren öppnas och Hayley ler stort. 

"Hej! Kom in" säger hon och tar tag i min hand och drar in mig i lägenheten. Jag skrattar åt hennes ivriga beteende. Ännu en gång hör jag steg som närmar sig och i öppningen från vardagsrummet står Eric. Jag fryser fast. Eric, Jacobs vän. En klump bildas i min mage och jag har bara lust att vända mig om och springa ut från det här stället. 

"Det är här Eric" ler Hayley och han lägger sin hand runt hennes midja när hon går och ställer sig bredvid honom. Han sträcker fram handen och jag tar motvilligt emot den. 

"Alison var det va?" Ler han självsäkert och jag nickar kort som svar. Han vet exakt vem jag är, han behöver inte ens fråga. 

"Vi satte precis på en film, ni kan väl gå in så fixar jag lite snacks" säger Hayley glatt och försvinner in i köket. Med bestämda steg tränger jag mig förbi Eric och går in i tv rummet, han ska inte få köra över mig. Jag sätter mig ner i soffan och lägger väskan bredvid mig så att han inte ska sätta sig i denna soffan, bredvid mig.

"Du kniper igen" säger han tyst så att inte Hayley hör oss. Jag svarar inte på det han sagt utan håller blicken fäst på tvn. 

"Om du säger något, så vet du vad vi kan göra" säger han ännu en gång väldigt tyst. 

"Men du har ingen aning om vad jag kan göra, så om du gör Hayley illa" hotar jag och vänder blicken mot honom. Han flinar bara åt det jag sagt och sen kommer Hayley in igen, tack och lov. Två plågsamma timmar senare bestämmer vi oss för att sova. Hayley tjatar på mig att hon ska ta fram en extrasäng men jag säger emot och säger att det funkar alldeles utmärkt att sova på soffan. Jag ligger i mörkret och försöker få tankarna ifrån Harry, men det funkar inte så jag distraherar mig med att ta upp mobilen, vilket ger den exakta mot effekten. Överallt påminns jag om Harry, han har skickat några sms och ringt två gånger, på Instagram är taggad i massa foton med Harry, likadant på Twitter. Även fast hjärnan säger emot knappar mina fingrar in Harrys Twitter account. Lika fort jag har gått in på hans sida går jag ut igen och läser igenom hans sms. 

'Är du okej?'

'Alison, svara'

'Snälla, jag måste bara veta att du är okej'

Det han skrivit får mitt hjärta att göra en liten volt. Han undrar om jag mår bra. Han hade lika gärna kunnat skita i mig, vilket han inte har gjort. Först tänkte jag strunta i att svara, om han gjort detta kan han få undra, men fingrarna gör något annat som vanligt. Jag skriver att jag är hos Hayley och tvekar några gånger innan jag skickar vilket jag tillslut gör. I två timmar till ligger jag bara och stirrar upp i taket och tänker igenom allting som hänt. Ska jag ta kontakt med mina biologiska föräldrar? Ska jag berätta för Hayley om Eric? Hur ska jag göra med Harry? Ska jag försöka strunta i hans förflutna och gå vidare? Det känns som att nästan alla frågorna har svaret ja. Det får helt enkelt bära eller brista. Just nu när jag ligger här vill jag bara ha Harrys armar runt mig. Det är första gången på ungefär en vecka som jag sover utan Harry. När vi var i Nice och han trodde jag hade somnat la han armarna runt mig, vilket han inte tror jag vet, men jag vet det för jag var vaken varje gång. Jag låg och väntade på att han skulle krama om mig varje kväll. Nu när jag vet att hans armar inte kommer omfamna mig är det ännu svårare att somna. Innan jag slocknar totalt bestämmer jag mig för att försöka ta kontakt med mina föräldrar imorgon när jag kommit hem igen.