kiss me | h.s

1.9

Alisons perspektiv.

Jaha, nu står jag här och vet inte vad jag ska ha på mig inför dejten och får panik. När jag verkligen vill vara fin och inte vet vad jag ska ha på mig får jag alltid panik, alltid. 

"Harry! Hjälp mig!" ropar jag förtvivlat och snart syns Harry i dörröppningen med ett undrande ansiktsuttryck.

"Det lät som att du höll på att dö ju" suckar han när han ser varför jag ropade på honom. Jag har lagt fram två klänningar, två jeans och två tröjor på sängen som jag inte kan välja mellan. 

"Välj, jag kan inte" säger jag och pekar på kläderna. Han himlar med ögonen och går fram till sängen för att titta på kläderna. Det tar typ två sekunder sen har han tagit upp ett par svarta jeans och ett vitt linne i händerna och sträcker fram det till mig. För mig har det tagit typ tjugo minuter, för han tar det två sekunder. Jag tar emot kläderna och han försvinner ut ur rummet med ett leende på läpparna. Han vägrar säga vart vi ska och jag har tjatat på honom hela dagen. Mitt hår har jag lockat lite lätt och så har jag sminkat mig ganska neutralt. Snabbt drar jag på mig kläderna och sprutar lite parfym. Sen rotar jag fram ett par ballerina skor ur resväskan och går ut från sovrummet. Harry sitter i soffan i ett par svarta jeans och vit T-shirt, scrollandes på mobilen. Jag harklar mig för att fånga hans uppmärksamhet och den får jag direkt. 

"Ska vi gå?" ler jag. Harry scannar mig från topp till tå och om jag inte ser fel så ser jag ett leendet på hans läppar samtidigt som han tittar ner på sin mobil igen. Sen tittar han upp på mig igen och nickar. Vi lämnar hotellrummet och går längs strandpromenaden under tystnad. Det enda som hörs är vågorna som rullar upp på stranden bara några meter från oss. Det är en behaglig tystnad, ingen utav oss känner att vi behöver säga något för stämningens skull. Jag älskar såna här tystnader, där man bara kan få slappna av. Vi möter bara några få personer, antagligen är de flesta på någon resturang och äter, klockan är ju trots allt ungefär sju. Jag öppnar munnen för att fråga vart vi ska men stänger den snabbt igen, han kommer ju ändå inte svara. Efter ännu en stunds tystnad kommer något ut ur min mun som egentligen inte var meningen.

"Jacob tog aldrig ut mig på någon dejt" säger jag plötsligt. "Han beställde hem en pizza ibland, aldrig något mer" lägger jag till och Harry fortsätter gå med en neutral blick rakt fram. Han tar tag i min hand och kramar den mjukt. Hans tumme stryks lätt över min handrygg vilket får mig att rysa, åh jag är nog lite små kär i Harry ändå. Den där popstjärnan med lockarna, smilgropar och alltid charmig. Tänk att han som var så dryg mot mig i början fick mig på fall, hur vet jag inte men han har varit ärlig mot mig från första sekund, Jacob var aldrig ärlig mot mig, han var otrogen flera gånger och ljög mig rakt upp i ansiktet. Vi svänger upp på en gata med hus på varje sida. Det är helt tomt förutom barn skratt som hörs längre bort, plötsligt stannar vi framför en restaurang som är helt tom och ser ganska sunkig ut om jag ska vara ärlig. Var det här vår första dejt skulle vara? Innerst inne blir jag besviken men man vet aldrig med Harry. Han går fram till disken där han tar tag i en korg och drar sedan med mig ut igen. 

"Men du kan ju inte bara ta den" säger jag förvånat men Harry ler roat åt mig. 

"Jag känner han som jobbar där, han fixade den åt oss" ler han och drar med mig ner till strandpromenaden igen. Nu är vi rätt långt bort från hotellet och börjar närma oss slutet på den långa stranden. Vi går ner på stranden och bort till klipporna där vi slår oss ner. Vi har solnedgången rakt framför oss och Harry börjar packa upp grejerna i korgen. Det är helt vindstilla och klipporna är fortfarande varma från solen som värmt de hela dagen. Det får mig att tänka tillbaka till när jag var liten, när pappa alltid tog med mig till stranden på kvällen för att kolla på solnedgången. Det var alltid jag och han och när vi kom hem igen så hade mamma fixat något gott att äta. Tårarna bränner bakom ögonlocken och Harry märker det.

"Vad är det?" frågar han lugnt medan han fortsätter plocka fram allting som fanns i korgen. 

"Nej inget, jag bara tänkte på mina föräldrar" säger jag tyst medan jag tittar ner på mina händer som pillar nervöst på kanten utav linnet. Det gör jag alltid när jag är nervös. 

"Du har aldrig pratat om de innan, berätta" säger han och häller upp dricka till mig. Harry får mig att bli så öppen, jag har berättat väldigt mycket till honom, vilket jag aldrig brukar göra. Jag går runt och håller det för mig själv hela tiden och jag vet att det inte är bra, men jag har inte haft någon att berätta det för förens nu, nu har jag Harry. 

"De dog när jag var femton, i en bilkrock" säger jag tyst. 

"Oj, Alison, jag är ledsen" säger Harry förvånat men fortfarande förstående på något sätt. Jag ler tacksamt som svar, liksom vad ska man svara?

"Vill du prata om det?" frågar han sen vilket får mig att bli helt varm i kroppen. Han bryr sig verkligen om mig. 

"Det är lugnt, inte nu i alla fall, vi har ju en dejt" ler jag och kan inte sluta le. Jag kommer nog le mig igenom hela kvällen.