kiss me | h.s

2.9

Alisons perspektiv. 

Efter en nästan sömnlös natt bestämde jag mig för att gå hem innan Eric och Hayley vaknar. Jag lämnar en lapp på bordet och går tyst ut ur lägenheten utan att väcka dem. Klockan är sju ungefär men ändå är det redan mycket folk ute. Jag undrar vad Harry har gjort, har han tänkt på oss? Himla tur att jag tog med lite smink till Hayley för ringarna under mina ögon avslöjar hur sliten jag är och det behöver inte hela världen se. När jag kommer in i hallen är det helt knäpp tyst i huset vilket känns skönt, slippa höra bilarna som kör förbi hela tiden. När jag ställt undan skorna går jag in i vardagsrummet och köket och möter en sovande Harry i soffan. Det går inte att hindra leendet som jag får när jag ser honom såhär. Han ser så fridfull ut på något sätt när han ligger där med armarna runt hans egen kropp och med lockarna som är påväg att trilla ner i hans ansikte. Jag har bara lust att lägga mig bredvid honom och berätta hur ledsen jag är för att blivit förbannad på honom och han kommer berätta att han har saknat mig och att han inte vill att jag ska lämna honom. Men det kommer inte hända. Tror jag. Hela jag är ett stort frågetecken, jag vet inte vad jag vill, jag vet inte vad jag inte vill. Jag vet ingenting. Jag bestämmer mig för att låta Harry sova och istället fixa lite frukost till oss, men när jag vänder mig om och tittar på köksön ser jag att det redan står ett fat med pannkakor där. Harry har ingen som städar och tar hand om huset längre så detta måste han ha fixat själv. Dessutom är pannkakorna ljumna så de är gjorda nyss. Jag vill fortfarande inte väcka Harry och dessutom är jag inte särkilt hungrig, istället har jag huvudvärk från hell så jag får leta upp en huvudvärkstablett. Jag öppnar alla skåp i köket och hittar tillslut en huvudvärkstablett men råkar samtidigt dra ut en mapp med massa papper och samtidigt som mappen flyger ut från skåpet välter den ner ett glas från köksbänken som går i tusen bitar. Bra morgon. Jag suckar frustrerat och sätter mig på huk för att ta upp mappen och glaset från golvet. Lyckligtvis råkar jag skära mig på glaset och det börjar genast droppa blod från min hand. Harry som har vaknat, antagligen utav glaset, sätter sig på huk framför mig och tar tag i min hand. Jag tittar upp och möter hans gröna, oroliga ögon. 

"Är du okej?" Frågar han och kollar ner på min hand som redan är full av blod. 

"Det är bara lite blod" säger jag lugnt och ställer mig upp. Han nickar försiktigt och kliar sig i nacken, som han alltid gör när han är obekväm eller nervös. Jag sköljer av allt blod och när jag vänder mig om för att hämta ett plåster står redan Harry där med ett plåster. Jag ler tacksamt och sträcker fram min hand för att ta emot det men han skakar bara på huvudet och tar tag i min skadade hand. Värmen när han rör mig kommer tillbaka men jag låter han sätta på plåstret. Han gör det så försiktigt och mjukt, precis som att jag är gjord utav porslin.

"Jag har saknat dig Ali" säger han mjukt när han är klar, fast han fortfarande håller kvar min hand i hans. Vad ska jag svara? Jag har saknat honom med, men om jag säger det lämnar jag mig till honom  och jag är i hans händer, igen. Men ska jag ljuga? Jag har inte kunnat sova pågrund utav honom. Men var det bara för att han har sårat mig eller för att jag saknade honom också? 

"Jag saknade dig med" mumlar jag med blicken fäst på hans tumme som han lätt stryker över min handrygg vilket får mig att rysa. 

"Vi måste prata om sånt här" säger han vilket får mig att bli förvånad. Om jag ville prata om sånt här blev han bara arg förut, men det är värt ett försök. 

"Kom" säger han och drar iväg med mig men jag försöker protestera. 

"Men glaset" 

"Sen" avbryter han mig och sätter sig i soffan och utan jag hunnit blinka har han dragit med mig så att jag sitter med min rygg mot hans framsida. Han lägger armarna runt mig och andas lugnt. Det var detta jag behövde igår, men han var inte där för jag lämnade honom. Han fortsätter med sina cirklar på mina händer och armar som ligger i hans händer. 

"Du anar inte hur ledsen jag är, jag har inte sovit förens nu och jag har haft sån ångest över att du åkte, snälla lämna mig inte igen" viskar han i mitt öra, min hud knottras och det går en rysning genom mig, en behaglig rysning. 

"Jag ska inte" säger jag tyst för jag vill inte heller vara ifrån Harry, jag har sovit max en eller två timmar inatt för jag bara legat och vridit på mig för jag saknade honom. 

"Ali" mumlar han och jag hummar som svar och vrider mig om så att jag kan titta på honom. 

"Lova att aldrig lämna mig" säger han och tittar allvarligt in i mina ögon. Jag nickar svagt och lutar mig mot han igen så att han kan krama om mig, sådär som bara han kan.