kiss me | h.s

0.9

Alisons perspektiv.

Jag vaknar med världens huvudvärk. Försiktigt öppnar jag ögonen och mina knän och händer är helt blodiga.  Jag känner smaken utav blod vilket får mig att vilja spy. Jag ligger i soffan och det är helt mörkt i rummet, det är kaos här, muggar och burkar överallt och jag har ingen aning om vad klockan är. Försiktigt sätter jag mig upp och vrider huvudet mot den stora klockan som sitter på väggen ovanför mig. Visarna pekar på halv fem. Plötsligt rycks dörren upp och jag hör hur någon sparkar av sig skorna i hallen. Harry kommer in i vardagsrummet och tittar förvånat på mig när han får syn på mig. 

- Harry? säger jag men det kommer mer ut som en viskning. 

- Herregud Alison, vad har hänt? När han får syn på mitt blodiga ansikte, händer och knän märker jag direkt hur orolig han blir. 

- Jag vet inte, säger jag och känner hur tårarna bränner bakom ögonlocken. Jag har ingen aning, men det gör så jäkla ont och jag blir rädd för jag inte kommer ihåg vad det är som har hänt. Han kommer och sätter sig jämte mig och vinklar upp händerna så att mina handflator är uppåt. 

- Du måste tvätta det här, kom, säger han och hjälper mig upp ur soffan. Jag haltar med hjälp utav Harry till badrummet och tvättar försiktigt bort blodet och gruset från mina händer, det svider så mycket så att jag bara vill skrika. Sen hoppar jag in i duschen och tvättar bort blodet och gruset från resten utav kroppen. När jag är klar virar jag en handduk runt min kropp och går upp på mitt rum där jag sätter på mig ett par gråa mjukis shorts och ett svart linne. När jag kommer ner igen står Harry och häller upp kaffe i två muggar. Jag sätter mig på en stol och han sträcker fram muggen. Innan har jag inte kommit ihåg någonting från vad som hände igår och inatt, men plötsligt får jag en flashback från när Harry kysste en annan tjej och sen dramat utanför hans hus och sen hur han hade åkt där ifrån och sen kommer jag inte ihåg något mer. Jag känner genast ångesten som kryper upp i mig. Klockan är snart fem och Harry hade antagligen varit borta hela natten, jag är bara tvungen att fråga vart han var någonstans.

- Harry, var skulle du inatt? frågar jag försiktigt och tittar upp på honom. 

- Glöm det, säger han irriterat. Något är fel. 

- Kan vi inte prata om det? säger jag och tittar ner på mina omplåstrade händer som har ett fast tag runt muggen. 

- Det finns ingenting att prata om! säger han kyligt och tittar på rakt in i mina ögon. Den blicken får hela mig att rysa. Men däremot, hur hände det där? säger han, fortfarande lite kyligt, och pekar på mina omplåstrade kroppsdelar. 

- Jag sa ju att jag inte vet! mumlar jag irriterat. 

- Alison? Är det något jag har missat eller varför stänger du ute mig? frågar han argt. Jag tittar ner igen, jag gör alltid såhär. 

- För när människor börjar komma nära mig och betyda mycket, stänger jag ute de, mumlar jag och tittar fortfarande ner. 

- Varför? frågar han förtvivlat. 

- För jag vill inte bli sårad ifall de lämnar mig, mumlar jag tyst och en tår letar sig ner för min kind. Så mycket som jag gråtit de senaste veckorna har jag inte gråtit på länge. 

- Varför skulle de det? frågar Harry försiktigt och tittar mig i ögonen.

- För det finns så många falska idioter! säger jag argt och förtvivlat. Om han bara visste vad jag gått igenom. Hans blick blir arg och jag orkar bara inte med han just nu. 

- Jag borde gå och lägga mig igen, mumlar jag och dricker upp den sista slurken kaffe som finns kvar. 

- Killarna kommer hit klockan tre, ropar han efter mig innan jag försvinner in på mitt rum.