kiss me | h.s

3.1

Alisons perspektiv. 

Jag har nästan vant mig vid tanken om att jag är adopterad eftersom jag tänkt på det de nästan två senaste veckorna, hela tiden. Men att jag nu står utanför min biologiska familjs hus är jag inte riktigt van vid. Dörren öppnas och en kvinna med långt, ljusbrunt hår står i öppningen. Detta är då alltså min mamma. 

"Hej" stammar jag nästan fram. 

"Wow, hej, och välkommen in förresten" ler Jasmine, som hon då heter, och flyttar sig åt sidan så att vi kan kliva in. En man med brunt fixerat hår kommer in i hallen och drar in mig i en kram, precis som Jasmine precis gjort, efter hon presenterat sig. 

"Nä men ser man på, självaste Harry Styles!" Säger han när han lagt märke till honom. Harry sträcker artigt fram handen till både Jasmine och Daniel som med ett leende presenterar sig. Allting bara snurrar för mig, jag har så många frågor men jag vet att när vi åker hem igen så kommer bara hälften vara besvarade för som läget är just nu känner jag mig lite för snurrig för att tänka på allt. 

"Lucas sitter i köket, han är lite blyg inför främmande personer men det kommer nog släppa när ni lärt känna varandra" Berättar Jasmine efter vi tagit av oss skorna och jackorna. Jag nickar och ler vänligt som svar. Daniel och Jasmine visar oss in till ett kök där en liten kille med blont hår sitter med en kortlek i handen. När han får syn på oss ler han blygt och hoppar av stolen, eftersom han bara är fyra år måste det vara svårt att förstå att jag är hans syster. 

"Lucas, detta är Alison, hon är din syster men ni har inte träffats innan eftersom hon har bott i en annan familj, precis som jag berättat för dig innan" berättar Jasmine för Lucas som blygt tittar på mig och Harry, jag sätter mig ner på huk för att komma i höjd med honom och han går fram till mig och överraskande nog lägger han armarna runt min kropp och kramar mig. 

"Hej Lucas" säger jag och kramar mjukt tillbaka. Vi släpper taget och han tittar upp på Harry som står bredvid och ler åt händelsen. 

"Detta är Harry, han är min pojkvän" berättar jag och Harry böjer sig också ner på huk och sträcker ut handen, men Lucas har andra tankar och ger honom en kram istället. Han verkar inte så blyg som de sa, men Jasmine och Daniel ser vänligt förvånade ut. När vi satt oss och Jasmine ställt fram är jag fortfarande nervös, men inte lika farligt som innan. 

"Jag är så glad att du tog kontakt med oss Alison" säger Daniel och tar en klunk av kaffet. Jag nickar försiktigt och försöker komma på något att säga.

"Jag fick reda på det för någon vecka sen, men vi var i Nice då och bestämde mig för att ta kontakt med er när jag kom hem" säger jag. 

"Du vill säkert veta anledningen till varför du är adopterad" börjar Jasmine och jag nickar försiktigt, självklart vill jag veta det men jag vet inte ifall jag är redo att höra sanningen, det har blivit lite för mycket utav det på senaste, men hellre sårad av sanningen än glad av lögnen.

"När du föddes hade vi inte möjlighet att ta hand om dig, jag blev sjuk och Daniel hade problem alkohol, så vi bestämde oss för att låta dig få en bra uppväxt och en familj fick adoptera dig, och det var precis när du föddes. Sen flyttade vi till USA och för några månader sedan flyttade vi tillbaka till London" Berättar Jasmine och tar ett djupt andetag. "Jag är verkligen glad över att vi har träffats, det har varit ett hål i mig, att något har saknats, och det är du, men nu tror jag att hålet kommer att försvinna" fortsätter hon och tårarna bränner bakom ögonlocken, jag försöker hålla tillbaka de så gått det går men ändå letar sig en tår ner för min kind. Harry lägger sin hand på mitt lår vilket får mig att bli lugn. Jag nickar som svar för ärligt talat vet jag inte vad jag ska göra eller säga. Samtalet fortsätter och jag får reda på massa saker om dem och dem får reda på massa saker om mig. Efter att suttit och pratat och skrattat i flera timmar måste Harry och jag åka för båda två har jobb att göra. Det känns som att jag har känt Daniel och Jasmine i flera år, men det kanske är för jag är ganska lik dem, och det känns så bra för jag kommer överens med dem jätte bra. Och anledningen till att jag blivit adopterad känns faktiskt bra, jag undrar hur min uppväxt hade sett ut annars. Vi kramas och byter nummer innan jag och Harry går ut till hans bil. 

"Shit va lika ni är, alltså i sättet och utseendet också för den delen" säger Harry och tittar på mig när vi hoppat in i bilen. 

"Eller hur" säger jag och lutar mig tillbaka och blundar för att låta allt sjunka in. 

"Jag är glad för din skull" säger Harry och startar bilen. Jag öppnar ögonen och tittar på honom. Han har på sig ett par svarta jeans och en svart t shirt som vanligt, men han är fortfarande lika snygg, det går aldrig att titta sig mätt på honom. Hans skarpa käkben, det lockiga håret, smilgroparna, han gröna ögon, tatueringarna, allt. 

"Tack" säger jag och han möter min blick. 

"Du är värd det" säger han och tittar tillbaka på vägen. Jag ler för mig själv och tar fram mobilen, tre missade samtal, ett från Sophie, ett från Hayley och ett från min chef Jennifer. Jag börjar med Sophie och hon undrade bara vad jag gjorde och ifall jag ville träffas men eftersom jag har jobb nu att göra och har precis träffat mina biologiska föräldrar kan jag inte, Hayley undrade hur det var med mig och ifall jag hade kommit hem, och sist men inte minst Jennifer som bad mig och Harry komma på ett möte i övermorgon. 

"Killarna och jag ska på typ en gala imorgon, Louis, Zayn och Liam ska ta med deras flickvänner så jag undrade om du ville följa med?" Frågar Harry och kliar sig nervöst i nacken. 

"Ja gärna, jag har alltid velat gå på såna saker" skrattar jag och Harry ler nöjt. 

"Men jag har inget att ha på mig" suckar jag och Harry tittar på mig himlar med ögonen. 

"Då får vi väl fixa det då" säger Harry och parkerar bilen bredvid en gata med massa affärer. Vi går in i första utan några större framgångar, men när vi går in i andra affären hittar jag en klänning som jag faller totalt för. Jag tar den i min storlek och går till provrummet medan Harry får ta bilder med massa människor, och den sitter perfekt, jag brukar alltid få prova massa olika kläder för att hitta något som verkligen passar, men det här måste vara min turdag. Jag byter om igen och går mot kassan, på vägen möter jag Harry och efter att ha tjafsat om vem som ska betala så vinner Harry. 

"Du behöver inte betala för mina kläder, det kan jag göra själv" suckar jag påväg mot bilen. 

"Men jag vill" säger han och och jag suckar igen. Fast det var lite gulligt ändå.