kiss me | h.s

2.4

Alisons perspektiv. 

Med mobilen i ena handen, pappret om min biologiska familj i den andra och panik inuti mig springer jag bort från hotellrummet, bort från Harry. Precis när allting började bli bra, precis när jag började känna mig viktig och värdefull hände det här. Efter hundra meter kanske, stannar jag upp och försöker andas. Panikattackerna jag fick efter mina föräldrars bortgång har äntligen börjat försvinna, men nu är de påväg tillbaka. Det enda som kan få mig lugn är Hayley, Sophie eller Harry. Men inte Harry just nu, så jag letar upp smset där Sophie skrev vilket rum som var hennes och letar upp det. Panikslaget knackar jag på dörren och efter en stund öppnar hon, med pyjamas på sig och håret lika slarvigt uppsatt som jag. Men jag är helt kladdig runt ögonen, gråtit så att jag inte kan andas och skakig som att jag varit ute i 20 minusgrader. 

"Ali, vad har hänt?" frågar hon oroligt och drar in mig i en stor kram. Jag gråter och gråter, tills jag kommit på något att säga. Jag kan inte säga att han är en mördare, att han har mördat min syster, men jag kan ändå inte ljuga. 

"Jag fick reda på att jag är adopterad och sen började jag och Harry bråka och det är bara kaos just nu, jag orkar inte mer Sophie, Harry och jag kommer aldrig mer bli vänner efter detta" hulkar jag fram med ansiktet mot hennes axel. Det var faktiskt det som hände, och lite till, eller lite och lite, det är inte så lite att få veta att ens pojkvän är en mördare. Eller är han det, min pojkvän? Jag vet ingenting just nu. Det känns som att jag varit djupast nere på botten, där det är mörkt och dystert och kämpar mig uppåt och börjar se ljuset men precis när jag var påväg upp över ytan drogs jag ner till mörkret igen. 

"Det kommer ordna sig, kom, du behöver sova saken" Sophie kramar om mig och pratar så där lugnade som man behöver, inte massa utfrågningar om vad som hänt utan bara en lugnade och tröstande kram. Hennes rum ser ungefär ut som mitt och Harrys, så hon tar med mig till dubbelsängen och kramar om mig innan hon släcker och sommar om igen. Jag däremot kan inte somna, utan tar upp pappret igen och läser igenom det. Min biologiska mamma heter Jasmine, min biologiska pappa heter Daniel och så har jag en lillebror som heter Lucas och är 4 år. Tårarna rinner ner för kinderna när jag läser detta, jag är alltså adopterad och har inte fått veta det förens nu? Och hur har Harry fått reda på det här och varför har han de här papperna? Allting bara snurrar i mitt huvud och jag vet att jag inte kommer få någon sömn inatt. 

Klockan 6.

Jag har inte sovit någonting inatt och det är ljust ute så jag kommer inte kunna somna nu. Sophie sover och jag vill inte väcka henne för det blev väldigt sent igår. Inte för att jag är särkilt hungrig men jag kommer antagligen bli, och för att undvika att stöta på varken Harry eller Jacob och hans gäng slänger jag upp håret i en bulle och lånar ett par solglasögon utav Sophie för att inte visa mina svullna och röda ögon och börjar gå mot restaurangen för att bara slänga i mig en macka. Inte fören jag är halvvägs märker jag vad jag har på mig, Harrys t-shirt och mina jeans. Men jag orkar inte gå tillbaka och låna kläder utav Sophie, jag kommer ändå inte möta någon för det är helt dött ute. Jag går in i den nästan helt tomma restaurangen, det sitter en man och en kvinna mittemot varandra och en äldre kvinna lite längre bort bara. Den andra delen är väl antagligen tom eftersom de flesta vill sitta vid fönstren för att få en blick över havet så jag gör iordning en macka och ett glas juice för att gå in till den andra delen och möter den sista blicken jag vill möta, Harrys. Han ställer sig snabbt upp och jag står som förfrusen och rör inte en fena vilket jag egentligen borde göra för han går snabbt fram till mig, men jag står fortfarande kvar på samma ställe med mackan och glaset i händerna. 

"Låt mig förklara, snälla" säger han när han står knappt en meter ifrån mig. Hans ögon är svullna och hans röst är inte som vanligt. Grötig och raspig på samma gång, han har väl antagligen också inte sovit så mycket. Försiktigt böjer han sig fram och viskar i mitt öra. 

"Jag måste förklara, vi har ett kontrakt som inte får brytas, och om inte jag får förklara, kommer det inte funka, snälla Ali" viskar han och det han säger är sant så jag nickar försiktigt. 

"Jag kommer till rummet sen" säger jag kort och vänder mig om för att sätta mig där ute, i delen där inte Harry sitter. Men sen kommer jag på mig själv att fler och fler kommer och när de ser att Harry och jag sitter på två olika ställen ser det helt fel ut, så jag häller i mig juicen och tar med mig mackan i handen för att gå tillbaka till Sophies rum för att hämta pappret. Jag smyger försiktigt in och tar åt mig pappret, river bort en liten del utav hörnet, letar upp en penna och skriver ett litet meddelande som hon kan läsa när hon vaknar. 

Tack Sophie, utan dig skulle jag inte klara mig, ring mig när du vaknat, puss <3  

Med tunga steg går jag mot vårt hotellrum. Vad har man att försvara sig med när man mördat någon? Ops, det var inte meningen, jag ska inte göra om det. Inte direkt. Jag öppnar dörren och lägger ifrån mig mobilen och pappret på bänken i hallen. Jag ser Harrys skor, och känner tårarna som bränner bakom ögonlocket och jag biter nästan hål i läppen för att ta ut det på något sätt, bara jag inte gråter men ändå letar sig några tårar ner för mina kinder. Jag försöker samla mig och går in och ser han sitta i soffan, framåtlutad med huvudet i händerna. Jag harklar mig för att han ska märka min närvaro och han tittar snabbt upp, flyttar sig åt sidan och klappar med handen på det tomma utrymmet som blivit. Jag går tvekande fram och sätter mig. Först är det bara helt tyst och spänt, men sen vrider Harry på huvudet och tittar lidande på mig. 

"Den dagen, när ni krockade, det var jag som ringde ambulansen, jag var i bilen bakom, och det var Eric som ni krockade med, men han vände och körde därifrån med en gång. Så jag var vittne, men Eric och de hotade med massa saker om jag berättade att det var han, så det är fortfarande ingen som vet det mer än jag och du nu"