kiss me | h.s

2.6

Alisons perspektiv. 

Det är fortfarande en liten spänning mellan mig och Harry. Hela veckan har vi bara varit vid poolen, när jag har träffat Sophie var Harry ute och sprang, när jag var ute och sprang vet jag inte vad han gjorde, efter det tog jag mina iskalla duschar och sen somnade jag, vi har varit på hotellets resturang varje kväll och ätit vad som serverats där. Det är inte så mycket mer än det och ärligt talat så har väl det varit ganska skönt, det där oplanerade mötet med Jacob och hans vänner hände inte igen. Det enda Harry och jag sa till varandra var typ god morgon, jag ska träffa Sophie, jag går ut och springer, vad vill du ha att äta, godnatt typ. Jag antar väl att allt kommer börja om på ruta ett, eller två i alla fall. Vi är inte sura på varandra direkt, det är bara det att jag vill egentligen inte prata om något, jag vill låta saker smälta in och bara ta det lugnt, för det var det som var meningen när vi åkte hit, att koppla av. Nu, några dagar senare, sitter vi på planet hem, med massa nya saker jag fått reda på men dubbelt så många frågetecken. Harry försöker hela tiden vara snäll och hjälpsam, vilket är gulligt, men jag behöver bara få tid att få smälta allt och fundera. 

När vi har varit hemma i två timmar och packat upp allt ligger vi utslagna på soffan. Harry är fokuserad på tvn så jag iakttar han i smyg. Hans lockar är vilt samlat i en bandana och han har bara på sig ett par mjukisbyxor vilket gör att jag ser hans tatueringar och hur hans bröstkorg sakta åker upp och ner när han andas. 

"Turnén börjar igen om en vecka" säger han och jag vänder snabbt blicken mot tvn utav ren reflex ifall han skulle titta på mig, men han har fortfarande blicken fäst rakt fram mot tvn. Varför han sa det vet jag inte, för jag visste det redan så jag hmmar bara som svar. 

"Du skulle väl följa med sen, när vi är klara här i England?" lägger han till och tittar nu på mig. Jag nickar försiktigt som svar och låter blicken sedan återgå till tvn, han går väl bara igenom så att han har koll på läget. 

"Får jag visa dig ett ställe, det ligger utanför London men klockan är ju inte så mycket?" Frågar han och jag blir överraskad över hans förslag men jag kan ju inte säga nej. Han ber mig att ta på mig bikini och att ta med en handduk. Tio minuter senare sitter vi i bilen under tystnad. Efter en halvtimme är vi långt utanför London och det börjar skymma. Harry svänger in på en grusväg och jag tänker inte fråga igen vart vi ska, han kommer ändå inte svara. Han stannar bilen på någon slags mötesplats, men eftersom vi är typ mitt ute i skogen så kommer väl det inga fler bilar. Vi kliver ur bilen och inte förens nu märker jag att det finns en liten stig bredvid mötesplatsen. Jag följer efter Harry som börjat gå längs stigen och vi kommer fram till en liten sjö, min haka är snart i kontakt med marken, för det är så vackert här. En liten brygga, eller vad man ska kalla det precis vid kanten, solen som håller på att gå ner bakom träden. 

"Wow" får jag ur mig. Jag vänder min blick till Harry som står några meter ifrån mig. Han håller på att dra av sig tröjan vilket får mig att undra vad han ska göra. 

"Vad ska du göra?" Frågar jag och han svarar "bada" som om det vore självklart. Här? Inte lika självklart för mig. Han sparkar av sig skorna och dyker ner i vattnet. När han kommer upp över ytan är hans hår mycket mörkare och hänger ner för hans ansikte så han slänger med huvudet för att få det att lägga sig någorlunda bra. 

"Hoppa i, det är jätte varmt!" Säger han och dyker ner under vattnet igen men när han kommer upp igen skakar jag på huvudet. 

"Kom igen" försöker han men jag skakar bara på huvudet. Han suckar åt mig och simmar längre ut vilket gör att jag får en klump i magen, jag öppnar munnen och tänker säga att han inte skulle simma så långt ut men avbryter mig själv, han vet vad han gör, han är inget barn. Jag sätter mig ner och drar upp grässtrån i händerna för att sysselsätta mig. 

"Du går miste om något" ropar han och jag ser ett stort flin i han ansikte. 

"Hoppa i, varför ska du alltid vara så tråkig?" säger han och jag blänger surt tillbaka. 

"Doppa fötterna i alla fall, det är jätte varmt" Säger han samtidigt som han simmar tillbaka till den lilla bryggan. Fötterna kan väl inte skada tänker jag och tar av mig skorna. Försiktigt stoppar jag ner fötterna i det ljumna vattnet och ler för mig själv, det var jätte skönt. 

"Inte så dåligt, eller hur? Nu kan du ju lika gärna hoppa i!" Flinar han men jag skakar bara på huvudet för säkert femte gången. 

"Varför inte, är du rädd eller nåt?" Frågar han och jag nickar försiktigt, för det är det jag är, rädd. Hans ansiktsuttryck blir lite förvånat eftersom han bara skojade.

"Jag hjälper dig, jag lovar" säger han och jag litar på honom så jag ställer mig upp för att ta av mig mina kläder.

"Hur djupt är det?" Frågar jag nervöst och Harry slutar trampa vatten för att försvinna ner under ytan. Inte så att jag bottnar i alla fall. Det konstiga är att det inte finns någon strandkant där det blir djupare och djupare. 

"Varför så rädd? I poolen är du ju som fisken i vattnet" säger han och simmar fram till mig. 

"I poolen ja, men det var nära att vi körde av bron och hamnade i vattnet när vi krocka, det känns bara så, farligt och okänt" säger jag när jag hittat de rätta orden och tittar upp från vattnet. 

"Jag hjälper dig" svarar Harry och simmar fram till mig. Han vänder sig om och gör en gest att jag ska hoppa upp hans rygg, vilket jag tveksamt gör. Precis vid bryggan är det så djupt att han bottnar men ju längre ut vi kommer desto djupare blir det. 

"Nej Harry" ber jag tyst i hopp om att han inte ska gå längre ut. 

"Det är som i poolen, bara djupare, det är inte alls farligt, jag lovar" säger han och vänder sig om och på något sätt har jag nu mina armar runt hans nacke och benen runt hans midja istället för att sitta på hans rygg. Hans gröna ögon är fästa i mina, och det känns som att allting bara stannar runt om oss. Är det den här killen som har gått bakom ryggen på mig? Han som vetat om att jag är adopterad? Han som mobbade min syster tills hon inte klarade det mer? Det känns inte som det, men det är det. Försiktigt släpper Harry taget om mina ben och stryker lätt med tummen över min kind. Min rygg nuddar bryggan och mina fötter är i kontakt med bottnen. Vattnet är nästan upp till mina axlar vilket får mig att vilja hoppa upp på bryggan igen. Fortfarande har jag ögonkontakt med Harry och snart försvinner utrymmet och ögonkontakten mellan oss när våra läppar kolliderar. Det känns så rätt och så fel på samma gång. Sista gången vi kysstes var dagen efter han berättade om adoptionen och om Zoe. Händelsen spelas upp i mitt huvud igen och jag vänder snabbt bort huvudet. 

"Förlåt, jag kan bara inte.." mumlar jag tyst medan jag hoppar upp på den lilla bryggan igen.