kiss me | h.s

3.3

Alisons perspektiv. 

Att jag är i samma lokal som Beyonce är ganska coolt. När de visar vilka som är nominerade i kategorin bästa kill grupp och One Direction visas lyfte nästan taket pågrund utav alla fans som skriker. Reaktionen när de vinner är så härlig, alla fem flyger upp när deras namn ropas upp och gör världens gruppkram. Jag är glad för deras skull och de verkar också väldigt glada. Efter galan skjutsar Paul hem oss och stannar inte på efterfesten eftersom vi ska på möter hos Jennifer i morgon på morgonen. Det har gått nästan två dygn sen Harry och jag bråka eller tjafsade senast, det är nog rekord på sistone. Men jag antar att jag reagerar på ett annat sätt nu, i början så var han dryg nästan hela tiden och jag ignorerade honom, men om han är dryg och så nu säger jag verkligen ifrån, då tjafsar han emot och jag tjafsar emot honom så det blir bara värre och värre. Men nu har vi som sagt haft vapenfred ett tag, och det känns skönt. 

"Vilken tid var mötet imorgon?" Frågar Harry när vi satt oss, dödströtta, i soffan. 

"Klockan åtta" svarar jag och en gäsp lämnar min mun samtidigt som jag tar upp min mobil ur väskan. Även fast det inte var meningen så gick jag in på Instagram och hamnade i kommentarsfältet. Kommentarer som fake, ful, Harry förtjänar bättre, du borde dö osv syns överallt och ju fler jag läser desto mer tar jag åt mig. Jag vet att jag inte ska göra det, men jag gör det ändå. Jag dras till dem, jag kan inte låta bli. Deras åsikter ska egentligen inte betyda nåt, de som skrivit dem känner inte mig, men det gör så jäkla ont ändå. Ju fler jag läser, ju mer växer smärtan inuti mig. Jag vill bli av med den där smärtan, den när jag vet att flera tusen människor hatar mig, utan anledning. Tårarna bränner och jag blinkar flera gånger för att inte börja gråta, men jag kan inte hålla inne tårarna längre. Jag går in på toaletten och låser för att Harry inte ska se mig. Jag tar upp telefonen igen, även fast jag försöker att inte göra det, men jag kan verkligen inte låta bli, jag måste se. När jag läser de allra värsta kommentarerna rinner bägaren över och tårarna rinner ner för mina kinder. Bägaren rinner över om och om igen som om det fylls på med nytt vatten hela tiden och jag känner hur paniken kryper inuti mig. Vad har jag gjort de? Varför är jag så hemsk i deras ögon? Vad har jag gjort för att förtjäna detta? Kommentar efter kommentar om hur fake jag är och varför jag ens lever. Paniken kommer krypandes och det känns som att väggarna kommer närmre och närmre. Det känns som att det inte finns något syre här inne och jag vill bara spola tillbaka tiden till när vi krockade, jag skulle bett mina föräldrar att ta en annan väg hem och de hade levt idag. Jag kramar om mina ben hårt runt min kropp där jag sitter på badrumsgolvet.

"Alison, är du okej?" När jag hör Harrys röst utanför stelnar jag till. Han måste hört hur jag hyperventilerar och gråter. 

"Alison?" Han upprepar mitt namn när jag inte svarar. Jag är verkligen inte okej men på samma gång vill jag inte ha hans hjälp. Jag är 19 år och borde skärpa till mig, men när jag tänker på det blir allt bara värre. Jag kan inte skärpa till mig, det är som det är och jag kan inte hjälpa det. Jag hör hur han låser upp dörren utifrån och när han får syn på mig kastar han sig ner på knä framför mig. 

"Alison vad är det?" Frågar han oroligt samtidigt som han försöker få ögonkontakt med mig. Men jag bara stirrar på mobilen som ligger bredvid mig. Han följer min blick och tar upp min telefon och börjar läsa kommentarerna, men slutar efter bara några sekunder. 

"Det är hemskt" säger han och tittar allvarligt på mig.

"Du får inte ta åt dig utav det här, det är avundsjuka och osäkra människor som skriver sånt, du är bra precis som du är och förtjänar inte detta" säger han och kramar mig, länge. 

"Men vad ska jag göra? Det går inte att undvika när det är tusentals personer som hatar mig utan anledning!" Säger jag i panik och vill bara skrika. 

"Jag vet inte Alison, jag önskar jag visste för jag vill inte se dig såhär, du är nära på att få riktig panik och ingen, verkligen ingen, mår bra utav sånt här" säger han och lägger min mobil i hans ficka. 

"Kom" säger han och sträcker ut sin hand mot mig. Jag tar försiktigt tag i den och reser mig upp. Han ger mig ännu en lång kram och efter en stund släpper han kramen och lägger sina händer på mina axlar och tittar allvarligt på mig. 

"Ingen utav de känner dig, de vet inte hur underbar du är, du får inte ta åt dig, du borde inte ens läsa såna kommentarer för de är inte värda din tid" säger han och tårkar mina kinder med baksidan med tummarna. 

"Tack Harry" mumlar jag och möter hans blick igen. 

"Du behöver inte tacka mig, jag vill

bara hjälpa dig" säger han och drar in mig i en kram igen men denna gången ger han mig en puss i pannan samtidigt. 

"Vi borde gå och lägga oss" säger han och släpper kramen. Jag nickar och börjar tvätta bort sminket som är ut kletat över hela mitt ansikte. När jag är klar har Harry redan gått upp till sitt rum. Mitt rum känns så tomt och tyst på något sätt men jag tvingar mig själv att byta om och krypa ner under täcket. Men jag känner redan efter fem minuter att jag inte kan somna, så jag tassar ut ur mitt rum och knäckar försiktigt på dörren till Harrys som ligger mittemot. Försiktigt öppnar jag dörren och Harry tittar upp från sin telefon. 

"Ehm, får jag..." Börjar jag men Harry vet redan vad jag vill så han hoppar åt sidan och lyfter upp täcket så jag kan krypa ner bredvid honom. Jag lägger mitt huvud på hans bröst och han lägger en arm runt mig. Allt känns så mycket tryggare här och nu vet jag att jag kan gå till Harry, när som helst.